Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Johan Olof Wallin, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
< i6
JOHAN OLOF WALLIN.
kände af vanitas vanitatum vanitas, som slutar med en
förhoppningsfull blick uppåt till det himmelska och
gudomliga, såsom den enda, men också säkra trösten i lifvets
elände och den vinkande hamnen, när den trötte vandraren
ändat sin färd. Det förra framträder i »Enslingen»,
»Försakelsen» och »Afskedsblick», som genomträngas af en fin
elegisk, rörande ton; det senare har fatt ett storartadt
uttryck i »Hemsjukan», som af mängden anses för Wallins
bästa dikt, och i hans svanesång »Dödens engel», i hvilken
predikaren, anande sin snara bortgång, sjelf stöter i
domsbasunen för ett försoffadt slägte, som i hvarje stund
vandrar på grafvens brädd, men lättsinnigt glömmer det gamla
ordet: hodie mihi, eras tibi. , Denna sång, som Beskow
efter uppläsningen af Tegnérs minnessång i Svenska
Akademien kallade »ett svar, der skalden vid brädden af sin
redan öppnade graf förtror oss, hvad han så ofta förkunnat
i lära och sång, att dödens engel är ljusets», är för väl
känd af hvarje svensk för att behöfva en närmare
förklaring eller påpekning. Ett egendomligt faktum vilja vi dock
meddela, att »Dödens engel» inom den äldre spanska
poesien eger en märkvärdig frände i åskådning och ton, i anda
och innehåll: denna är »Coplas de Manrique», en 1492 tryckt
dikt, i hvilken skalden, Jorge Manrique, på ett enkelt och
storartadt sätt besjunger sin faders död genom att skildra
dödens och förgängelsens okufliga majestät. Då det är
föga troligt, att Wallin haft någon kännedom om denna in
i de minsta delar liknande frände, torde likheten helt
enkelt bero derpå, att Wallins poetiska sinne var såsom hos
sä mången i slutet af medeltiden gripet af storheten och
djupet i det outforskliga ämne, som fann sitt allmänt
konstnärliga uttryck i de bekanta framställningarna af
»Dödsdansen». Före Wallin har inom vår literatur Lucidor
förnämligast gifvit uttryck åt samma tankar, hvilka äfven under
reformationstidehvarfvets senare del och trettiåriga krigets
olyckliga dagar sysselsatte de protestantiska psalmdiktarne
i Tyskland.
Ingenstädes framträder Wallins medfödda natur och
oaflåtliga framåtskridande till enkelhet och sanning tydligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
