Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Johan Olof Wallin, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
< i6 JOHAN OLOF WALLIN.
Gustaf III:s stod aftäcktes, om hans vackra
»Medborgaresång» 1809: »Du broder, tag ditt glas i hand och klinga
med en broder», om hans herrliga skål för »Georg
Washington» 1837, hans ädla sång om »Hjertat» till ungdomen
vid Upsala universitet, i hvilken dock den elegiska tonen
är öfvervägande, och flere andra af samma art. Hit höra
ock de glada sällskapssånger, som älskades af våra fader,
och hvilkas betydelse Bernhard Elis Malmström tolkat.
»Franzén hade med framgång försökt sig i denna genre»,
säger han, »Valerius var deri den mest produktiva och äfven
den mest populära, men äfven Wallin gaf vika för frestelsen
af tidehvarfvets anspråk på verskonstnärens talang vid glada
tillfällen och gaf sin tribut åt hvad en allvarsammare, men
derför icke dygdigare tid stämplade såsom fädrens dårskap...
Man har detta tidehvarfvets kraf att tacka för många af de
gladaste, de mest humoristiska, och tilläggom, äfven ofta
de täckaste toner, som klingat på den svenska lyran. . . .
Den sedligt stränga Wallin bibehöll, äfven under sin
presterliga och biskopliga period, en viss upphöjd frihet i
afseende på denna sammanlefnads glädje och skämdes aldrig
för de små poetiska bidrag dertill, som han i sin ungdom
lemnat». Flere af dessa glada visor ihogkommas ännu af
de äldre personer, som hört dem sjungas i sina unga dagar,
och äro äfven förtjenta att minnas. En tredje art af
tillfällighetsdikter utgöra Wallins grafsånger, för hvilka han
med skäl är högt berömd, och som ofta utgjorde
afslut-ningar af hans »Grifttal». Han står visserligen här icke på
samma höjd som Tegnér, men han är jemte honom bland
våra äldre skalder den förnämste. Dessa sånger, i hvilka
den elegiskt religiösa tanken på döden och förgängelsen
äro naturliga, bilda öfvergången till den andra arten af hans
verldsliga skaldskap, som för hans naturel och uppfattning
låg närmast till hands, nämligen de dikter, som gifva
uttryck åt hans inneboende tyngd och melankoli. Denna
melankoli är dock icke bemängd med bitterhet och
förtviflan, utan den innebär antingen en elegisk känsla af
lifvets tomhet och fåfänglighet eller ock ett högtidligt predi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
