Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Johan Olof Wallin, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
< i6 JOHAN OLOF WALLIN.
passande. Men han kämpade ärligt för att bli fri, och vid
Svenska bibelsällskapets första allmänna sammankomst den
27 April 1816 bröt det slutligen löst i det berömda tal,
hvarmed han uppträdde emot den förslappade tiden och
tecknade dess bild, skoningslöst, med skarpa drag och
mörka skuggor. Det var första gången, Wallin framstod
såsom den bestraffande Paulus, som i grund och botten
bäst öfverensstämde med hans andliga skaplynne, och
derifrån härleda sig sedan de andliga tal, med hvilka han
väckte, skakade och hänförde sina samtida. Härmed hade
Wallin utfört tvenne betydande värf: han hade räddat den
kristliga andan från fullständig undergång, och han hade
återupprättat den förfallna predikokonsten. Intet under, att
han derför af sin samtid sattes högt, men lika litet
underligt är, om han jör oss och vår tid numera icke är
tillfredsställande, då vi nämligen se på formen och framställningen;
ty hans renlärighet har man visserligen betviflat, men på
fullt allvar har väl dock ingen vågat påstå, att han såsom
religionslärare icke stått på kristlig botten, om det också
måste medgifvas, att han icke så gerna ger sig in på den
skarpa dogmatikens område. Detta förhållande, som äfven
anmärkes af Rydqvist, hvilken ansåg Wallin vara »strängare
ortodox i psalmen än i flertalet af sina tal från
predikstolen», har af Palmblad fatt en enkel och fullt antaglig
förklaring. »I fall en brist fans hos Sveriges stora
predikant», säger han, »bör den dock icke sökas i saknaden af
en grundfast dogmatisk öfvertygelse. Det gifves en annan
förklaringsgrund, hvarför Wallin undvek dogmatikens
klippor och ej utgaf en predikosamling. Sedan han beslutat
sig för att beträda teologiens fält, hade han visserligen
aflagt en hedrande pastoralexamen, men derefter vidtagande
göromål af mångfaldigt slag, tjenstepligternas och det
frivilliga nitets, hade hindrat honom att bygga på den nyss
lagda grunden; han erkände sjelf och beklagade, att han
icke låg djupt i den kyrkliga vetenskapen. Till sin
själs-maning och riktning mera praktisk än spekulativ, mera
poetisk än metafysisk, kunde och ville han ej med egna och
nya uppfattningar af lärobegreppen, fylla luckorna; han ville
Ny Sv. Tidskr. ’ 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
