Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Johan Olof Wallin, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
< i6 JOHAN OLOF WALLIN.
embetsmän, riksdagsfullmäktig, skolman, bibelöfversättare
och ännu flere andra. Beskow ger oss en föreställning om,
hvilka bördor han hade att bära ännu under de sista åren
af sitt lif. Med utöfningen af erkebiskops- och
prokanslers-embetenas åliggande förenade han tjenstgöringen såsom
öfverhofpredikant, pastor primarius, preses i tvenne
konsistorier, medlem af nästan alla akademier i hufvudstaden,
af hvilka han valdes till ordförande i trenne på en gång
och under samma år höll sex högtidstal i de särskilda
samfundens namn, hvarjemte han var dels ledamot, dels
ordförande i en mängd direktioner och komitéer, för
hufvudstadens undervisningsverk och välgörenhetsinrättningar.
Dessutom predikade han lika ofta som förut hos de kungliga
och i sin församling, der han stundom uppträdde samma
dag i både högmessa och aftonsång, och hörsammade äfven
såsom svenska kyrkans primas lika beredvilligt de
önskningar, som af enskilda till honom framstäldes, att med sin
talaregåfva gifva helgelse åt glädjens eller sorgens
högtider.
Om det personliga intryck, han under dessa sista år
gjorde, då han just tillträdt erkebiskopsstolen, yttrar
Palmblad: »Han tillträdde genast sin embetsutöfning. Redan
påföljande vår var han i medelpunkten för sin tillkommande
verksamhet, glad, hoppfull och förfriskad. Under de många
förrättningarna och festliga måltiderna syntes han dock
emellanåt trött, och i vissa ögonblick, då han ansåg sig
obemärkt, försjunken inom sig sjelf. Ett rörande uttryck
af lidande och outsäglig melankoli hvilade öfver hans bleka
ansigte, och då man några ögonblick derefter anblickade
honom, hade allt slags uttryck vikit och lemnat rum för
en fullkomlig passivitet. Men då han några minuter
derefter höjde sin väldiga stämma och lät sin vältalighets
strömmar falla som Dalelfvens majestätiskt dånande
kaskader, trodde man sig ej allenast höra, utan äfven se en
Esaias eller Paulus, i hvars ögon och anlete strålade en
återglans af Jehovahs ljus. Om hans landsmanskap kunde
man likväl aldrig misstaga sig. Hans sammanträngda
gestalt, hela hans utseende, skick, till och med uttalet, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
