- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1880 /
30

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30 OM UTSTRÄCKN. O. ARTEN. AF MENNISK. KUN SK. OM NATUREN.

en ström af låg temperatur, i hvilken stelningsfenomenen
försiggå, men att en varm ström, som förr eller senare
brusar fram öfver vår himmel, åter bringar materien i gasform.

Detta exempel visar oss, att vår från det ändligas
område hemtade erfarenhet blott får begagnas om det ändliga.
Öfverskridas gränserna för detta, råka vi lätt ut för
godtyckliga fantasier.

Betrakta vi åter nebularteorien från en annan sida, så
säger oss denna, att verldsalltet, vare sig att man skådar
tillbaka eller framåt i tiden, alltmera närmar sig ett tillstånd
af fullkomlig hvila. Antager man nu, såsom väl i
allmänhet sker, att solar och solsystem oupphörligen uppkomma
och förgå, och att de på hvarandra följande
utvecklingsstadierna representera en allt högre fullkomlighet, så blir
följden den, att verlden utgått från den absoluta
ofullkomligheten, som är orörligheten, och att den utvecklas till
den absoluta fullkomligheten, hvilken åter blir orörligheten.
Denna åsigt låter verlden uppvakna från orörlighetens död
för att åter inslumra deri!

Med rummet går det oss ej bättre än med tiden. Vi
önska i allmänhet att föreställa oss verldsalltet såsom
ändligt till sin utsträckning, men då rummet ingenstädes
upphör, ledas vi till den besynnerliga fordran, att det af oss
såsom ändligt tänkta verldsalltet öfverallt gränsar intill sig
sjelf d. v. s. att på den ena verlden följer en annan
alldeles likadan och så i oändlighet. Ty då vi tänka oss vérlden
ändlig, måste naturligen storlek, sammansättning och
utvecklingstillstånd röra sig inom ändliga gränser, de möjliga
kombinationerna utgöra ett stort men ej ändlöst tal; när
detta är uppnådt, upprepas samma kombinationer, för att
fylla det ändlösa rummet. Det hjelper ej att tala om
billioner ja kanske centillioner solar och solsystem, ty
cen-tillioner äro i förhållande till ändlösheten mindre än
vattendroppar i oceanen.

Dylika exempel visa oss, att det ändliga
menniskoför-ståndet blott är mäktigt af ändliga föreställningar, och atty
när det vill höja sig till föreställningar om det ändlösa och
eviga, det lätt nog förlorar fotfäste och hemfaller åt
orimligheter och motsägelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 21:21:56 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1880/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free