Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Literatur - August Strindberg, Röda rummet, anm. af B. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literatur.
ii 7
värre pessimister hafva eröfrat en vida större läsekrets än han),
utan felet är en svår — en mycket svår — brist i
karakters-teckningen, hvaraf följden blifvit att alla bokens personager
tillsammans förete ett fullkomligt virrvarr, så att nästan ingen bland
dem kan för läsaren träda fram i fullt tydliga konturer. Nästan
hvar och en af dessa personager tyckes visserligen vara tagen
ur verkligheten, men så, att en bit blifvit tagen härifrån, en
annan derifrån, utan att författareu bekymrat sig om att
sammangjuta bitarna till ett organiskt helt. Man får ej något djupt
intresse för dessa dimmiga figurer, som i brokig vexling och nästan
utan sammanhang röra sig om hvarandra. Till och med Olle
Montanus, hvilkeu jemförelsevis är konseqvent hållen, och Arvid
Falk, den förnämste hjelten, förmå icke fängsla oss mer än för
ögonblicket — så mycket mer att beklaga, som de bägge äpo
representanter för en stor och djup tanké hos författaren. Denna
brist i karaktersteckningen är likväl ej beroende på oförmåga
(något som framgår af en jemförelse mellan Röda rummet och
Mäster Olof), utan har sin grund — möjligen ofta i nonchalans,
men sannolikt förnämligast i bemödandet att undvika för noggrann
porträttering. Ett sådant bemödande har troligen ock till en del
orsakat, att dessa Strindbergs skildringar stundom slagit öfver till
karrikatyr — jag säger stundom, ty i de flesta fall äro de gripna rakt
ur lifvet, oin än ifrån lifvets mörkaste vrå. En stor brist i Röda
rummet är ock att ingen genomgående handling spänner intresset,
att en konstnärlig gruppering knappast kan skönjas o. s. v., ined
ett ord: att boken ej uppfyller de vigtigaste fordringar man har
rätt att ställa på ett konstverk. Jag anmärker likväl ej detta
som ett klandei, ty boken har ej utgifvit sig för att vara någon
roman och gör ej anspråk på att vara en ästetiskt helgjuten bild.
Men onekligen hade intrycket blifvit djupare, skildringarna
värdefullare, så vida författaren hade gjort flere konstuärliga
förberedelser och anordningar, innan han på detta sätt lät Stockholm
passera revy. Strindberg har dock för denna gång — man bör
hoppas att det icke sker oftare — föraktat konstnärstiteln och
tyckt sig ega nog i att vara geni. Men ett geni torde han ega
rättighet att kallas. Må vara ett oefterrättligt geni, ett som ej bryr sig
oin lagar och former och som fördenskull möjligtvis ej blir allt
hvad det kunde blifva — men i alla fall ett geni, hvars
ursprunglighet, hvars rika innehåll och hvars egendomligheter man i
längden ej kan vara blind för. Oaktadt sina brister kan Röda
rummet sägas utgöra ett verk af hög rang. Denna boks allra mest
genomgående förtjenst är en glänsande stil, en stil som öfverallt
har någonting friskt, någonting pikant, någonting qvickt i sig,
ett slags fransk stil, som bjärt sticker af mot vår
svensk-akade-miska, tun"gt öfverlastade, tysk-beslägtade. Vidare kan Röda rum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
