Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Literatur - W. Bolin, Shakspeares dramatiska arbeten, anm. af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literatur.
ii 7
opassande, och att det således utgör ett af de drag, hvarigenom
skalden blir kulturhistoriskt lärorik och sora icke böra
försummas, så snart de icke i och för sig såra sedlighetskänslan. Att
nämligen ur ett hyperaristokratiskt finfint konvenansintresse vilja
mästra Shakspere är ett företag, som straffar sig sjelf med
löjets vapen, åtminstone i alla förståndiga familjers ögon, och att
skrifva för »les précieuses ridicules» lönar verkligen icke mödan.
Är det bearbetarna mening att ersätta forntidens salongsseder
med nutidens, så borde han för öfrigt konseqvent ej häller
tillåtit Romeo och Julia att kyssas vid deras första möte, ja ej
ens medgifvit Romeo att gå objuden på Capulets bal, hvilket nu
för tiden anses som en betänklig brist på belefvenhet.
Ändringar, alstrade af skuggrädd försigtighet, förekomma äfven i Bolins
I, 5; I, 7; III, 4; IV, 3. Bearbetaren fasar för Capulets
kraftuttryck: »i annat fall forslar jag dit dig på cn kärra, jag. Du
borde skämmas, bleka vaxbeläte!», hvilket likväl så förträffligt
karakteriserar den brutale tyrannen. Julias utrop: »Englalika
djefvul!» är bearbetaren för starkt, förmodligen emedan han icke
kan lida att höra en ung fröken svära; hon bör, menar han väl,
äfven i sin vildaste förtviflan uttrycka sig mera vårdadt, t. ex.
»Englalika grymhet!» Motbjudande är att finna, hurusom han
äfven ansett sis: böra ändra Julias önskan: »Må alla pulsar
brista och hvile han och jag i samma kista!» — ett uttryck,
som dock är så rent poetiskt, att någon tanke på något
anstötlig svårligen kan uppstå hos andra än dera orenorn, för hvilka
alt är orent. Julias undersköna monolog i början af samma
scen är likaledes, mestadels i samma öfverdrifvet välvilliga syfte,
ej obetydligt bortfuskad. Den glödande sinlighet, som här både
för karakter och situation är alldeles nödvändig och soiu dess
utom adlas genom oskuld och poetisk flygt, har af bearb, blifvit
urlakad och afkyld, och han anser alldeles otillständiga sådana
uttryck som: »Dras; tätt sparrlakanet kring kärleks fröjder —
Tills kärlek, nvss så blyg, blir djerf och ser, att trogen kärleks
fröjd var idel oskuld — Ack, jag har köpt ett kärleksgods, men
ej det. tillträdt än, och sjelf jag är försåld, men ägarn än ej
koramen.» Derigenom har han emellertid kastat ut barnet, med
badvattnet, och den kirurgiska knifven, som antagligen endast
ville amputera eynismerna, har råkat taga med sig en del af
både poesi och karakteristik. I ammans berättelse om Julias
barndom har bearb, ändrat uttrycket »När du blir äldre faller du
på ryggen.» Vi medgifva gerna, att detta ställe är svårt: en
annan fråga blir, om det blifvit väsentligen förbättradt genom
bearbetarens »När du blir äldre — gör du annorlunda», i
synnerhet då dessa ord enligt hans uttryckliga scenanvisning
ledsagas af ammans skratt. Men äfven om man här måste skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
