Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Literatur - Henry Gréville, Väninnan, anm. af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literatur.
ii 7
skapsbrottet. Med poetisk hänförelse målar deremot förf. lyckan
i ett harmoniskt familjelif; med en ifver som om det gält hennes
egen sak — må hända har det så gjort — tager hon sina
skyddslingar, makarne Paul och Claire, i försvar mot fräfcraasken,
»väninnan» Camille, som väl förmått att störa deras sällhet men
icke att rubba deras inbördes förtroende; och då den falska
väninnan slutligen af den aunars så vekhjertade Claire blifvit
med förtrytelse bortjagad, låter förf. Paul, i känslan af sin
återvunna frid, utropa dessa ord, som kunde sättas som motto på
hela boken: »Något sannare och skönare än familjen fiunes icke
till här på jorden!» Mättad och lyckliggjord af det strålande
• solljuset från denna vackra tafla och särskildt från Claires
präktiga figur (Paul är mera svagt tecknad), känner sig läsaren nu
till och med uppfyld af medlidande med Cainilles tomma och
tröstlösa lif och vore böjd att få se henne slutligen förbättrad
och förlåten. Men förf. straffar obevekligt. Hon låter Camille
af purt högmod och trots skänka sin hand åt en man. lika
ärelysten och verldslig som hon sjelf i grunden är och lika blottad
på verkligt sedlig halt, en man, vid hvars sida hon således
svårligen har att vänta någon förädling. Boken slutar med den
maliciösa anspelningen, att Camille, som förut varit så pryd att
hon ej tålde se barn, nu är på vippen att sjelf blifva hugnad
med tvillingar. Detta är en blodig ironi, icke ett konstnärligt
försonande slut (ty konflikten är för allvarsamt spänd för att
kunna upplösas komiskt). Men förf:s mening har väl ej häller
så mycket varit att åstadkomma ett konstverk, som fast iner att
varna alla familjer, hvilka äro måna om sin lycka och endrägt,
för de fariseiska parasiter, hvilkas uppgift i verlden synes vara
blott att undergräfva denna endrägt. Och deuna varning torde
äfven i vårt land ej vara obehöflig. Ty det kan ej om H.
Gré-villes romaner sägas, hvad som med rätta yttrats om många
andra franska berättelser eller teaterpjeser, nämligen att de
skildra alt för specielt franska eller t. o. ni. parisiska
förhållanden, hvilka för oss äro okända. Tvärtom kan man nog i
svenska kretsar litet hvarstädes återfinna en Camille; man
behöfver blott öfversatta jesuitism med läseri, ja man kunde till
och med bland de öfriga egenskaperna fråndraga Camilles encla
dygd: sanningskärlek, och verkligheten skulle ändå icke blifva
fattig på modeller.
A. Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
