Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Frågan om byzantinernas historiska betydelse, af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 frågan om byzantinerna8 historiska betydelse.
på att upphäfva de inre gränsmurar, som qvarstodo från
den tid, då staden Roms medborgare gjorde anspråk på ett
kollektivt envåldsherradöme öfver den underkufvade verlden.
De särskilda folkegendomligheterna utplånades eller
tillbaka-trängdes, men i stället gjordes de enskilde ündersåtarne^
utan afseende på härkomst, delaktige i det väl ordnade
statsskickets förmåner. Endast i östern bibehöll och
för-kofrade sig en med den latinska jemnbördig nationalitet,
den helleniska, som, stödd på sin öfvermakt inom vetandets
och konstens verld, å sin sida samverkade till utbildningen
af en ny, verldsomfattande enhet. För denna sträfvan
efter enhet måste också de forna, partikularistiska
religionerna falla offer. Så väl kejsare och statsmän som
tänkare och undergörande siare arbetade på olika vägar att
sammansmälta eller försona de traditionella trosformerna i
en gemensam gudsdyrkan, och ur den strid, som deraf
föranleddes, framgick slutligen såsom segrare kristendomen,
hvilken representerade en tredje, i religiöst hänseende
fràm-för andra begåfvad nationalitet, men, liksom den romerska
staten och den grekiska kulturen, höjde sig till en
kosmopolitisk betydelse.
Af dessa trenne verldsmakter var till Konstantin den
stores tid den romerska statsidén den egentligen
bestämmande, ehuru under städse växande svårigheter, som
ytterligare ökades af barbarernas allt mera hotande anfall. Ej
långt från Donau stodo germanernas starkaste härar, redan
öfvade i striden mot romersk krigstukt och utrustning, vid
rikets östra landamären hade en ny fiende, som troligen
föreföll samtiden ännu farligare, uppstått i den persiska
monarkien, som bekräftat de från Achæmeniderna ärfda
er-öfringsanspråken genom en romersk kejsares
tillfångatagande. Redan Diocletianus hade förlagt sitt väldes
tyngdpunkt till östern, dit så månge af hans föregångare hade
känt sig dragne, dels af förkärlek för den helleniska
odlingen, dels af begär att undslippa Roms aristokratiska
minnen. Och när Konstantin grundlade »det andra Rom» vid
Bosporen, måste det hafva varit hans afsigt att resa ett
bålverk för kejsardömet, icke blott emot barbarerna, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
