Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Frågan om byzantinernas historiska betydelse, af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87 frågan om byzantinerna8 historiska betydelse.
sofistiken eller orakelkrämeriet. Allt hvad som kunde
räddas och vidare utvecklas af hellenisk filosofi, konst och
poesi gick upp i den kristna läran och kyrkan. Samme
Basilius af Cæsarea, som förädlade det i Egypten fostrade
munkväsendet och derigenom skänkte den sanna tron en
lifvakt af pålitlige kämpar, yrkade i en vida berömd skrift
på ett allvarligt studium af de klassiske författarne.
Af-gudatemplen nedrefvos eller omvigdes, altareldarne släcktes,
visdomslärarne utvandrade, men i Hagia Sophia fråmbars
och signades ett nytt, oblodigt offer under hymner, som
lånat välljud och harmoni från antiken, filosofien
omkläddes till dogmer, och, fastän hedendomen nedsjönk till en
föraktlig »bondtro», lefde de gamle gudarne upp igen såsom
helgon, till hvilkas grifter vallfärder anstäldes, liksom
fordom till Delphi eller Eleusis. Äfven om kristendomens
stiftare knappast hade känt igen sig hvarken i gudstjenstens
prakt eller i kyrkofädernas spetsfundiga systembyggnader,
så hade likväl menskligheten åter fått något att lefva och
dö för, och otrons vanmaktsbringande förtrollning var
bruten. Detta var framför allt den i Asiens jordmån
omflyttade och pånyttfödda, i Konstantinopel koncentrerade
hellenismens verk. För denna makt måste sjelfva det romerska
kejsardömet böja sig. Endast skenbart var det stundom
herskarens vilja, som dikterade trossymbolerna; han måste
lyda teologiens rådande riktning och fick nöja sig, om han
lyckades mäkla mellan statens förgängliga kraf och Guds
rikes förkofran. Hans verldsliga kall helgades genom att
träda i trons tjenst. Hierarkien, sjelf genomträngd af
hellenisk diplomati och romersk förvaltningskonst, aktade sig
noga att visa statens öfverhufvud vanvördnad, men
förklarade det vara »icke kejserligt att inskränka ordets frihet,
och icke presterligt att dölja sin mening». Då som
sedermera var »en fri kyrka i en fri stat» en utopisk, ofta vådlig
dröm; man visste, hvad det betydde, när Donatus och hans
mordbrännarskaror ropade: »Hvad har kejsaren med kyrkan
att göra?» Den åsyftade enheten, om ock i yttre måtto
mera omfattande, måste förslappas, i samma mån som
dogmerna formulerades mindre strängt, och, på det hela taget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
