Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Frågan om byzantinernas historiska betydelse, af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 frågan om byzantinerna8 historiska betydelse.
vunno både stat och kyrka i energisk sammanslutning
genom kätteriernas utrensning, ehuru söndringen för
ögonblicket icke minskades. Å ett annat område togs skadan
igen. Teologiens och predikans tungomål undanträngde
latinet till och med i de kejserliga kungörelserna och vid
legionernas kommando. Från början af det sjunde
århundradet var sålunda riket, ehuru stympadt i vester och
hotadt i öster af villoandarnes genstörtighet, vordet ett såsom
principielt*ortodoxt och grekiskt, men allt jemt under
romerskt namn och med anspråk på verldsherravälde såsom
arfvinge efter både Alexander af Macedonien och de
romerske imperatorerna.
I denna amalgamationsprocess gick mycket ädelt och
skönt, men bräckligt förloradt. Resultatet var dock en
po-litisk-religiös skapelse, som i hårda och icke utan heder
genomgångna prof rättfärdigade sin tillvaro. För den
hotade kristenhetens försvarskraft var onekligen den illa
beryktade »cæsaropapismen» vida gynsammare än den
vester-ländska splittringen emellan stat och kyrka. I Konstantins
stad, hägnad af Theotokos Hodegetria,, »väglederskan Guds
moder», och ensam bland verldens metropoler aldrig sudlad
af hednisk styggelse, tronade autokrator, »sjelfherskaren»,
isapostolos, »den apostlalike», invigd i sitt embete under
ceremonier, lånade dels från gamla testamentet, dels från
den presterliga ordinationen, dels från det fornromerska
kejsardömet, och snart efter råd och lägenhet härmade af
goternas, anglernas och frankernas nykristnade höfdingar.
Vid kröningen besvor basileus, såsom den titelrike
herskaren numera gemenligen kallades, de ekumeniska mötenas
beslut såsom rikets grundlagar, och det var hans åliggande
så väl att med teologisk sakkunskap främja synodernas
förhandlingar och vid vissa högtider sjelf offentligen predika
i Magnauras slottskyrka som att personligen föra befälet
öfver de kämpande martyrerna och efter kejserlig rätt döma
det Kristusälskande folket. Patriarken var hans närmaste
man, ehuru på långt afstånd, och hans bud utfördes af ett
talrikt andligt och verldsligt embetsmannastånd, som i sig
upptog de yppersta förmågorna ur alla rikets klasser och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
