Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Frågan om byzantinernas historiska betydelse, af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 frågan om byzantinerna8 historiska betydelse.
byzantinsk diplomati och byzantinskt guld lockade till
Konstantinopel, den förnämsta äran af de ofta segerrika
fälttågen. Dessa vunnos af inhemske fältherrar med till
ojemförligt största delen inhemska trupper, ehuru det är sant,
att de senare icke bestodo uteslutande af egentligen
grekiske soldater. Hellas i inskränkt mening var under
medeltiden, om ock långt ifrån folktomt och ödelagdt, mindre
betydande än rikets norra och framför allt dess asiatiska,
provinser, der visserligen helleniskt språk och kristen
odling voro rådande, men utan våldsam undertryckning af de
äldre folkstammarne. Öfver hufvud får man ej glömma, att
nationaliteten i dessa tider ingalunda spelade samma roll
som sedermera. Den konstantinopolitanske sjelf
herskarens-undersåtar kände sig likväl förenade till ett organiskt helt,
men enhetsbandet var i synnerhet af religiös natur. För
deu ortodoxa tron stred man, oaktadt många nederlag och
till slut fullständig undergång, stundom med entusiasm,
oftast med envist hjeltemod, som ej utan nödtvång uppgaf
den anförtrodda posten. Från denna synpunkt ;blir den
tusenåriga kampen ett i sanning upplyftande skådespel, och
man måste rent af beundra det åldriga väldets lifskraft,
som ofta reser sig på nytt med oanad spänstighet, då
knappast mer än den stolta hufvudstaden har undgått
barbarernas härjningar. Att det kunde hålla sig så länge, är
förunderligare, än att det slutligen föll. Den byzantinska
historien är liksom Spaniens och Rysslands, och det i ännu
mera prägnant mening, ett enda fortsatt krig emot de
otrogne, fördt både med andens och köttets vapen.
Det fattas icke glanspunkter i denna skiftesrika strid.
När eldsdyrkarnes och judarnes fanatism hotar hela den
österländska kristendomen med förderf, aflägger Heraclius
sin kejserliga skrud i Sophiatemplet och drager under
patriarkens välsignelse ut »för att färga sina krigarstöflar röda
i persernas blod», och efter ett djerft och genialiskt fälttåg,
mot hvilket Gottfrieds af Bouillon och Fredrik Barbarossas
bedrifter försvinna nästan till obetydlighet, dikterar han en
skymflig fred för motståndare, som Julianus afiallingen med
all sin krigskonst icke mäktat öfvervinna, och bär på egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
