Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Frågan om byzantinernas historiska betydelse, af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89 frågan om byzantinerna8 historiska betydelse.
nationaliteter. Kommunala friheter, mer eller mindre
oberoende lydfurstar och vasallrepubliker funnos visserligen,
men utom byråkratien intet sjelfständigt deltagande i
offentliga värf från undersåtarnes sida. Statsformen kan närmast
definieras såsom ett lagbundet, demokratiskt envälde, i alla
sina grader öppet för den tilltagsna talangen, utan afseende
på börd och lefnadsvilkor. Ingen ärelysten var så lågt
stäld, att ej ett ofta bekräftadt järtecken kunde lofva
honom de purpurfärgade sandaler, som utgjorde den högsta
värdighetens insignier, men det torde ej heller kunna
bestridas, att blanda rikets närmare hundra herskare funnos
månge, som kommo det byzantinska kejsaridealet nära, och
fa, som historien måste förklara alldeles ovärdige sin
lysande ställning. Saknaden af en verklig dynasti ledde
visserligen ej så sällan till blodiga tronhvälfningar, men dels
inträffade dessa efter långa mellanrum af jemförelsevis
fredliga regeringar, dels voro de ingalunda åtföljda af värre
gräsligheter än i andra medeltidsstater, såsom England och
de nordiska rikena, för att ej tala om merovingerna och de
ryske Rurikovitjerna. Öfver hufvud synes talet om
byzan-tinernas sedliga förfall innebära den minst grundade af
anklagelserna emot dem. Tvärt om torde deras af en nästan
puritansk asketism färgade kristendom, hvars läror i
orienten kanske vunno större spridning genom kyrkans
uppmuntrande hållning emot de olika folkspråken, hafva i icke
ringa mån bidragit att utrota eller åtminstone i mörkret
tillbakatränga hedendomens laster, hvilka enligt de latinske
korsfararnes i detta fall ojäfviga vittnesbörd frodades vida
ymnigare och skamlösare inom islams område än under
Kom-nenernas och Palæologernas spira. Ej heller kan med skäl
påstås, att de byzantinska härarne ledo brist på tapperhet
och militärisk duglighet. Den romerska krigskonsten icke
blott vidmakthölls, utan förbättrades äfven genom
tidsenliga uppfinningar och modifikationer, såsom den berömda
grekiska elden och de till våra dagar bevarade
krigsvetenskapliga afhandlingarna af kejsarne Mauricius och Leo VI
utvisa. Det är endast en orättvis öfverdrift, då man
till-skrifver de till antalet obetydliga främlingslegioner, som
Ny Sv. Tidskr. II. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
