Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Förvarsfrågan inför 1880 års riksdag, af Gustaf Björlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försvarsfrågan inför 1880 års riksdag. i 51
samma pligt första gången stadgades, var i svensk statsrätt
erkänd.
Ofvan är visadt huru beväringen trädde i stället för
förstärkningsmanskapet. Beväringen var afsedd för samma
ändamål som detta, om den än iklädt sig allmänna
värn-pligtens modernare former. Vidare är nämdt att
förstärkningsmanskapet kom i stället för vargeringen. Beväringen
var sålunda afsedd att, liksom denna senare, icke blott
ersätta luckorna inom hären utan jemväl att förstärka honom.
Beväringen antogs vidare på samma vilkor som
förstärkningsmanskapet, eller att den privilegierade jorden skulle
extraroteras och rust- och rotehållarnes
rekryteringsskyldighet i krigstid upphöra. Man torde derför, utan fara för
misstag, kunna påstå, att vår nu varande allmänna beväring
verkligen kommit i stället för den, allra först år 1741 och sedan
vid åtskilliga tillfällen, till härens förstärkande påbjudna
vargeringen. Rust- och rotehållare fingo alltså fullt vederlag
mot allmänna beväringspligten, bestående icke blott deri att
deras rekryteringsskyldighet under krig upphörde utan äfven
deri att de icke längre voro tvungne att hålla ända till
tvänne soldater för rusthållet eller roten. Att den allmänna
beväringen verkligen ansågs hafva trädt i stället för
vargeringen bevisas också deraf att, under kriget 1813 i
Tyskland, af det heniförlofvade beväringsmanskapet i Sverige
frampå hösten utvaldes ett visst antal af det samma, hvilket
sändes öfver till hären och införlifvades med honom. — Det
torde alltså af det föregående få anses bevisadt att
rust-och rotehållare icke på grund af sina rustningsbref och
knektekontrakt kunna anses mera frikallade än andre rikets
inbyggare från den i lag stadgade beväringspligten. Men
äro de det icke nu, kunna de icke varda det mera derför
att värnpligtsgränserna utsträckas. Ty är icke pligten i
och för sig en rättskränkning, varder hon det icke mera om
hon förlänges.
Det man icke kan trotsa sig till, kan man emellertid
ofta lätt nog vinna genom tillmötesgående från motpartens
sida. Det torde sålunda vara en temligen allmän uppfattning
att, om öfningarna för hären förlängdes, om de indelte solda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
