Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Literatur - Den norska literaturen under år 1879. II, bref från Kristiania af Henrik Jaeger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 ’ den n0r8ka literaturen år 1879.
åsigter, framdragit de i ögonen fallande svagheterna och
öfverdrifvit deras betydelse i den grad, att det har fått utseende af,
att dessa arbeten vore fullständigt misslyckade och blott borde
uppfattas som ett vitnesbörd om skaldens stora tillbakaskridande
— men detta är lika orättfärdigt, som det å andra sidan är
oriktigt, när enskilda af skaldens anhängare alldeles förbise
bristerna och höja dessa upp till skyarne som fullgångna konstverk.
Riktigt uppfattade, ådagalägga de blott, att Björnson nu som
förut är stor som diktare, men svag som dramatiker.
Det märkligaste och mest helgjutna arbete, som under
1879-skådat ljuset, är utan jemförelse Henrik Ibsens »Et Dukkehjem
Det kan sägas mycket både för och emot detta arbete, och man
har ju också sagt mycket — väl mycket. Men två punkter
torde alla, som hafva literärt förstånd, vara ense om, och det
är, att stycket är formadt med en dramatisk virtuositet, hvartill
vi här i norden aldrig sett maken, och att det är buret och
genomandadt af en hög, äkta Ibsensk idealitet. När derför en
bekant norsk teolog frånkänt stycket all idealitet, så vända sig
hans ord blott mot honom sjelf. Tv lyckligtvis är åtminstone
en del af vår publik alltför upplyst för att fördraga en
inskränkthet, som anser sin egen personliga mening för den enda ideella
och saliggörande, och som i denna glada tro med salvelse lyser
bannstrålen öfver alla annorlunda tänkande och fördömer dem till
idétomhetens helvete. Ju mer man sysselsätter sig med stycket,
dess klarare inser man att dess hufVudfel är så långt ifrån brist
på idealitet, att det tvärt om lider af en altför absolut idealitet.
Likasom Brand, hyperidealisten, det absoluta ideala krafvets
obeveklige sakförare, till slut hamnar högt uppöfver
menniskolifvet, i den stora iskyrkan mellan fjällen, på samma sätt slutar
också »Et Dukkehjein» i en idealitetens iskyrka, hvarest allt
lif stelnar, och i hvars kalla, förtunnade luft man icke kan
andas. På grund af författarens ideala uppfattning af äktenskapet
har slutet blifvit styckets fryspunkt, och det låter icke förneka sig,
att huru mycket man än beundrar dramat, och huru villig man
än kan vara att biträda Ibsens uppfattning, så frysa vi dock vid
densamma.
Förutom de här omtalade skådespelen samt de i förra
artikeln omnämda arbetena af Alex. Kielland, har året på det
dramatiska området också att uppvisa’ ett debutarbete, som synes
mig mycket lofvande. »Eva»t skådespel i fyra akter af den unge
författaren G. A. Dahl, är naturligtvis äfven ett nutidsdrama och
röjer mer än något annat norskt nutidsdrama genrens franska
härkomst. Specielt synes den s. k. »école du bon sens» och
derinom dess förnämste författare Émile Augier hafva varit hr
Dahls förebild. Styckets idé, att låta en lättsinnig, otrogen hu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
