Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187 ’ den n0r8ka literaturen år 1879.
sida vitnesbörd om Björnsons genialitet — men dramer äro de
icke, och då de icke äro det, hvad de till följd af sin form
«kulle vara, äro de alltså icke konstverk. Det sätt, hvarpå
stoffet är ordnadt och genoraarbetadt, är fullständigt novellistiskt.
Medan i dramat åskådaren är de uppträdande personernas
förtrogne i ett och allt, och den dramatiska spänningen blott
frambringas dermed, att personerna inbördes icke käuna, erkänna
-eller förstå hvarandras karaktärer, motiv eller handlingssätt,
håller Björnson som en äkta novellist äfven åskådaren i ovisshet
och gör honom delaktig i personernas begränsning. Om
Leo-narda veta vi t. ex. icke mer än biskopen vet, och sakna
derföre förutsättningarna för att se hans uppfattning och
uppträdande i deras fulla ljus. Här finnas öfverraskningar, språng i
utvecklingen, meddelanden af händelser i stället för handlingar,
alldeles som det bör vara i en god novell — och som det
alldeles icke bör vara i ett drama. Huru förträfflig skulle icke den
sista akten af »Leonarda» hafva varit, om den blott blifvit berättad;
den skulle då stått minst lika högt som slutet af »Faderen», med
hvilken denhar flera yttre likhetspunkter. Huru plastiskt och huru
akta episkt skulle det icke hafva varit, om detta slutkapitel hade
börjat sålunda: »Sent en höstqväll inträdde Leonarda i
biskopens rum. Hon hade samma dag uppsatt «tt gåfvobref på allt
hvad hon egde och ville anförtro det i biskopens händer», och
om det hade fortsatts och afslutats i samma stil! Då skullè vi
hafva förstått henne, som vi .förstå »Faderen»; nu kunna vi
första gången vi se stycket icke återkomma från vår förvåning.
Horn berättigadt skulle icke det mindre än skizzerade sätt,
hvarpå förhållandet mellan Leonarda och Hagbart är behandladt
i de två första akterna, hafva varit i en novell, och huru
oberättigadt är det icke i ett drama! Ett tankstreck som detta,
hvilket afslutar första akten af »Leonarda», kan säga mycket i
en novell, men i ett drama är det ett oting.
Det ligger utanför denna öfversigts gränser att gifva en
kritik eller analys af de här nämda arbetena; men jag har dock
icke velat underlåta att lemna dessa antydningar, emedan jag
tror, att de innehålla en central och opartisk uppfattning, som
det varit väl, om kritiken både i brödraländerna och här hemma
hade gjort gällande. Hvar och en, som betraktar saken med
lagn opartiskhet, skall nämligen icke kunua neka, att kritiken
ej har behandlat dessa arbeten med den fördomsfrihet, som man
har rätt att fordra af densamma, utan dels med en af parti
hänsyn betingad blindhet för deras svagheter, dels med den af
Welhaven så djupt föraktade »terrorism, som proskriberar efter
antipatier, i stället för att döma efter sakförhållanden». Som
bekant, hafva ju de, som ipke sympatisera med skalden och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
