Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
långvers i st. f. Eddans korta halfvers, att man allmänt
använde rim — som dock äfven fans i runhendan och dess
utom var tydligt förebådadt i assonansen* — och att man
ej regelmässigt använde alliterationen. Den senare
förekommer dock esomoftast, hvarjämte friheten i accenters
plats och stafvelsers antal är densamma som förr. Derför^
se t. ex. några rader ur den bekanta sången om
Engelbrekt, sålunda uppstälda:
Han fläktade fast
forvtan flerd
oc ther til var han nöddir,
alldeles ut som en hälming ur Eddans liööahåttr. I
knit-telversen kan specielt iakttagas brytningen mellan den
fornnordiska traditionen och den nordfranska versform, som
man vid denna tid sökte inympa på vår poesi. Taga v*
som exempel följande rader ur sången om Flores och
Blan-zeflor, hvilken sannolikt är direkt öfversatt från franskan (se
K. R. Geete, Eufemiavisorna, s. 54 ff.):
T ha the ra tking värö red hæ,
blanzaflor loot sik in ledhæ
ther konungin siælfuer inne var,
flores in medh hænne gar —
så återfinna vi här i första versraden en visfjerding ur Eddan
med sina fyra betoningar och tre rimstafvar samt sitt fria
accentläge. Då emellertid äfven den franska originalversen
har fria accenter och ofta fyra sådana, så utgör detta intet
fel mot urformen; äfvenså är, såsom synes, det parvisa
rimmandet iakttaget. Men i tredje raden visar anförda strof^
att man ännu ej förstod sjelfva det väsentliga i den franska,
formen, som är stafvelseräknandet. Den franska fyrfotade
versen har alltid jämt åtta stafvelser, knittelversen åter
bevarar härutinnan ännu den fornnordiska versens
obestämdhet. Först i Stjernhjelmska tidehvarfvet, då ett större antål
sydeuropeiska versformer (alexandrinen, sonetten, ottave rime
m. m.) odlades, bestämde sig de svenske skalderne för att
räkna stafvelserna; men på samma gång af stodo de från
* Denna assonans eller s. k. »hending» anses af Fr. Leffler
(Nord-Familjebok, art. Assonans) vara en sjelfständig nordisk bildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
