Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
hvilket jag likafullt anser mig oförhindrad att upptaga
såsom andra grundsats för versbildningen Samma grundlag,
som genomgår det vanliga uttalet, måste äfven i vers blifva
den bestämmande normen. Hvilken denna grundlag är, har
jag redan antydt då jag sagt, att betoningen i vanliga
uttalet beträffar det individuella, tillfälliga eller i motsats
stående, till skilnad från det allmänna och motsatslösa; i
enkla ord träffar den vanligen stamstafvelsen, i
sammansatta ord första leden o. s. v. Alt detta kan här ej
närmare utvecklas, det må inhemtas ur någon lärobok i svenska
språkets prosodik. Här vill jag blott varna för några gängse
fördomar, såsom att alla tvåstafviga ord nödvändigt skulle
ha minst en accent, och att de enstafviga skulle i
accen-tueringen vara beroende blott af den ordklass de tillhöra,
så att verb och substantiv oföränderligen måste betonas,
de flesta pronomen, hjelpverb, prepositioner och
konjunktioner deremot icke, så vida de ej ega s. k. oratorisk
accent. J. A. A. har i anförda arbete uppvisat, hurusom
orden för sin qvantitet äro beroende ej blott af ordklassen
utan äfven af ställningen i satsen; jag tager hans utredning
i anspråk äfven för accenten och anför några exempel, hvilka
tala för sig sjelfva: Ängen står grön. I går afton. Två
märkër smör. Karl skrifver bref. Tjugu sju. SäRg far. —
Så betonar man i »det vanliga uttalet», och derför kunna
redan ur detta — utan hjelp af någon annan lag —
försvaras sådana verser som dessa ;
Han for røda som /egande falk (Tegnér, Vikingabalk).
I Æøpa af sammet med ivà fingers bräm (Lenngren, Juliana).
Hugg då till du med litn — jag hård är som stenen —
Tappa blodet ur pulsen och döfva, mitt hjerta. (Wadman, Svart och hvitt).
Äfven om man föreställer sig att allt detta är prosa, skall
det icke falla någon in att vid läsningen betona orden »for,
fingers, hugg, tappa». Svenska akademien har i sin
verslära en paragraf »om accentens förlust». Det vore önskligt,
att metrici äfven i våra dagar ej glömde bort huru
föränderliga både accent och qvantitet verkligen äro. Man skulle
derigenom ej riskera att, såsom Spongberg gjort, nödgas
behandla samt såsom långt, men och såsom kort, ett för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
