Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Satser i Svensk verslära, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243 SATSER I SVENSK VERS LÄ RA.
de etc.), detta är i mina ögon en alldeles odisputabel sak,
hvilken i det följande skall ytterligare belysas derhän, att
det påståendet icke skall synas alt för djerft, att det
Gustavianska tidehvarfvet i metriskt hänseende var ett
bak-steg från det föregående, åtminstone sådant detta sist nämda
representeras af dess störste mästare, Gustaf Filip Creutz.
c) Af det föregående framgår de i fråga varande
ordens rätta behandling i tvåtaktig (jambisk, trokaisk) vers,
en behandling, som, nu mera allmänt vedertagen, utgör
resultatet af en tydlig literaturhistorisk utveckling. Nästa
fråga blir: huru skola samma ord behandlas i tretaktig
(anapästisk, daktylisk) vers? Det lika enkla som
konse-qventa svaret lyder: alldeles på samma sätt! Hvarje
dak-tyliskt (anapästiskt) versslag kan ju nämligen utbyta en del
af sina daktyler (anapäster) mot spondäer eller trokäer
(jamber), och dermed är behandlingen gifven. Ordet
»snöhvita» t. ex. fördelas på tvänne versfötter sålunda, att
gränsen mellan dem kommer att ligga i daktylisk vers sålunda:
snö|fø/ta, i anapästisk vers sålunda: snöÆz>/|ta, således i
bägge fallen med samma betoning, som nyss visats vara
den riktigaste Emellertid betraktas dessa ord i tretaktig
vers mycket ofta såsom daktyler (.røøhvTt8), hvilket
visserligen medför den fördelen, att »snö» får behålla sin
prosaiskt starka ton, men derjämte också den olägenheten, att
ahvit» beröfvas sin halfva ton utan att ha stöd i någon
följande tonstafvelse, hvilket strider mot våra regler. Detta
bruk förklaras naturligtvis lätt derigenom, att man, då man
saknar öra för olika betoningsnyanser, låter halftonig
stafvelse gälla för tonlös, och detta icke blott i fråga om
andra stafvelsen af sådana ord som »snöhvita» (hvilka vi med
antik benämning kunna kalla palimbacchier) utan äfven i
tredje stafvelsen af sådana som »ögonblick» (hvilka vi kunna
kalla kretiker). För att visa, huru allmänt detta bruk varit
i äldre och nyare tider, vill jag anföra dylika »daktyler» ur
ett antal poem, nämligen: ur Stjernhjelms Hercules:
grå-håren, d/inde gull(vingade), ^//städes, menlösa., allvarsam,
grundval är, ^/karlar, énahand, tak lösa, w^rrqvedet,
dyg-delös, ^vzstebud, trefotad, .rø//lösa, gvarlefàa.; ur Dalins Tan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
