Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Literatur - Carl Gustaf Malmström, Sveriges politiska historia 1718—1772, anm. af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITBRATUR.
265
tillhörde den lagstiftande makten under Frihetstiden uteslutande
ständerna. Det var detta som möjliggjorde framträdandet af den
förvända grundsatsen, att lagstiftaren st&r öfver lagen och att
ständerna ej ens af siua egna beslut kunde bindas. Förf:s
framställning lemnar talrika exempel p& den med en sann frihet
oförenliga rättsosäkerhet, som häraf blef följden, en rättsosäkerhet,
som visar sig i sin mest upprörande gestalt, då dessa lagstiftare
genom ständernas kommissioner äfven uppträdde såsom domare.
En annan anomali i författningen var den godtyckliga
myndighet, som med tillbakasättande b&de af regeringen och stånden
kunde utöfvas af sekreta utskottet. Det var detta, som
möjliggjorde det hänsynslösa parti regemente, som utmärkte det långa
hattväldet 1738—1765, en partiregering som med »sekretessens»
tillhjelp störtade riket i en äfventyrlig krigspolitik, och genom
ett hejdlöst och ofta egennyttigt slöseri med bankens och
statens medel undergräfde dess ekonomiska välstånd. Det onda
förvärrades ytterligare genom bristen på pressfrihet, och
skildringen af det sätt, hvarpå denna undertrycktes, hör till de
intressantaste och mest beaktansvärda partierna i förf.s arbete. Vill
man dessutom se bildeu af ett byråkratiskt samhällsskick i all
dess prydno,’ bör man studera denna Frihetstid, som af dem, hvilka
nu mest klaga öfver byråkratiens makt, vanligtvis plägar prisas
såsom en sann politisk guldålder. De rnaktegande ständerna, till
hvilka bönderna svårligen kunde räknas, utgjorde nämligen
knappast något annat än sammanfattningen af rikets militära, civila
och ecclesiastika embetsmanuakårer, och då å ena sidan
regeringen var fullständigt underordnad dessa ständer och å andra
sidan tryckfrihet och kommunal sjelfstyrelse saknades, blefvo
embetsmännen i följd häraf frigjorda från all kontroll både
uppifrån och nedifrån. Det var under sådana förhållanden, som
åsigten, att embetena äro till för innehafvarens och ej för
sta-teus skull, ej blott kunde vinna hemliga anhängare, utan äfven
taga sig offentligt uttryck i det mest oförsynta schackrande med
accord och tjenstebyten; det var då som tjensteåldern upphöjdes
till uteslutande befordringsgrund, och det var slutligen då, som
var embetsmannakår hemföll under en korruption, som det först
i senare tid lyckats en förstärkt regeringsmakt i förening med
en fri press att fullständigt utrota. Den vederstyggligaste frukten
af tidens embetsmaunaregering framträdde dock under krigen, då
man såg ofiicerarne, försummande sina militära skyldigheter, till
lägret öfverflytta riddarhusets politiska intriger eller rent af
öfvergifva sina fanor för att vid riksdagen egna sig åt det
beqvämare och mera inkomstbringande lagstiftarekallet. Huru svåra
dessa missförhållanden än voro, skulle de dock kanske äfven
utan en genomgripande författningsändring med tiden kunnat
hotas, men hvad som slutligen gjorde det omöjligt att endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
