Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Literatur - Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, anm. af Otto Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR.
273
jäfva de författarnes berättelser, utan ock hemtar bevis mot denne
från de af Loenbom utgifna bref, hvilkas tillförlitlighet Beskow
sjelf omotsagd och på goda grunder bestridt.
Vidlyftigast har Fryxell behandlat frihetstidens historia,
hvilken, upptagande 17 delar, utgör mer än tredjedelen af hans
stora verk. Medan Malmström begränsat sin uppgift inom den
politiska historien, har Fryxell sökt omfatta alla till historien
hörande yttringarne af detta märkliga tidskiftes rika lif; om
utvecklingen af frihetstidens ekonomi, konst, litteratur och sociala
förhållanden, kortligen om dess kulturhistoria hemtar svenska
allmänheten förnämligast sin kunskap från honom. I frihetstiden
ser han icke den mörka natten mellan storhetstidens och det
Gustavianska tidehvarfvets ljusperioder; fastmera lyser här för
bans blick middagssol, om än delvis molnhöljd, öfver ett
tidsskede, ur hvars gryning storhetstidens morgon stormig framgick,
och åt hvilket det Gustavianska tidehvarfvets skuggor, af honom
ingalunda förminskade, bilda qvällskymningen. »Mellanmakterna»,
som bundit konungadömet och undanskjutit allmogen hafva här
kommit till sin fulla rätt, ja, äfven enligt hans erkännande, till
mer än sin rätt, och visa i flerfaldiga riktningar prof på hvad
de förmå; i samhällsutvecklingen finner han en stegrad fortgång
till frihet, välmåga och upplysning. Till konungamaktens,
inskränkning söker han skulden hos konungarne sjelfva, Karl XII
först, Fredrik I och Lovisa Ulrika sedan. I det sista, nyss
utkomna häftet, hvilket innehåller en sammanfattad öfversigt af
Sveriges inre tillstånd och samhällsutveckling under frihetstiden,
uttrycker han denna uppfattning, hvilken han i fortfarande strid
mot sin samtids traditionella föreställningar sökt göra gällande,
sålunda: »Den historiska uppfattning, som blifvit förestafvad först
af Gustaf den tredje och hans skriftställare och sedermera af
den politiska restaurationens anhängare, fosforisterna, har nu
under en tid af hnndrade år oupphörligen beskrifvit ifrågavarande
tid så, som skulle folkets ombud hafva med obillig
regeringslystnad och på obilligt sätt angripit konungamakten och
bortryckt den ena efter den andra af dess rättigheter, och man har
nästan uteslutande på undersåtarne kastat skulden till flere af
dåtidens obehagliga uppträden». Tvärtom vill han visa, »att de
ojämförligt flesta gångerna var det konungamakten, som, mot
aflagda eder angrep det fria statsskicket och sökte frånrycka
nationen de rättigheter, denna hade sig till skydd och försvar
förbehållit, och att det sålunda vanligtvis var konungamakten
sjelf, som genom sina anfall framkallade de stundom hårdhändta
och än mer maktinskränkande åtgärder, genom hvilka ständerna
sökte att ytterligare mot nya sådana tilltag betrygga sin frihet».
Af Malmströms arbete öfver frihetstiden, hvilket i
forskningens grundlighet och noggrannhet saknar motstycke inom vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
