Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN L0TZES LÄRA OM KUMMET.
285
ning att närmare fixera sitt begrepp om en åskådningsform,
att utveckla och belysa de fordringar han ställer på en
sådan.
För att illustrera tanken om ett flertal dimensioner
plägar ofta hänvisas till det sätt, hvarpå vi sammanfatta
våra rent qvalitativa sensationer af värme, färg, o. s. v.,
men företrädesvis till tonverlden, hvars rikedom af
differenser och förhållanden kunna bestämmas och ordnas med
hänsyn till tonstyrka, tonhöjd, klangfärg och harmonisk
slägtskap. Sådana hänvisningar finner L. föga upplysande.
Därvid anmärker han först, att tonskalan eller gradationer
af tonstyrka endast symboliskt och högst oegentligt kunna
betecknas såsom linier eller »dimensioner» (med afseende på
klangfärger och harmoniförhållanden torde icke ens detta
vara möjligt). Och klart är, att tonerna och deras
differenser såsom rent intensiva storheter aldrig (för så vidt de
ej genom association bindas vid andra förnimmelser) ordna
sig eller kunna bringas i egentlig mening bredvid eller
utanför hvarandra, hvilket dock utgör all rumlighets första och
specifika karaktär. Vidare fäster han, likaledes mera i
förbigående, uppmärksamheten vid den väsentliga skilnaden
mellan sådana symboliska konstruktioner af färg- eller
tonriket och det egentliga rummet, att under det vi i det
sistnämda se tingen oupphörligt flytta sig och ändra läge,
de förra däremot afse att åt hvar och en af de
qvalita-tivt skilda sensationerna en gång för alla anvisa en fast
systematiskt plats i förhållande till de öfriga. Ingendera af
dessa invändningar träffar emellertid den punkt, som man
egentligen afsett att belysa med den förevarande analogien,
— ty att det endast kan vara fråga om en sådan, bör ligga
i öppen dag. Men just i den punkten visar sig analogien
vid närmare granskning vara fullkomligt obrukbar och
intetsägande. Grunden härtill finner L. däruti, att de olika
slagen af musikaliska egenskaper (tonstyrka, tonhöjd o. s. v.)
äro alldeles olikartade och inkommensurabla samt
följaktligen icke sinsemellan stå i några förhållanden, som låta sig
ens symboliskt konstruera i rummet annorlunda än rent
godtyckligt. Närmare utfördt innebär detta, att de serier af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
