Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN LOTZE’s LARA OM RUMMET.
11
möjligt att antaga, om detta förhållande vore begripligt,
hvad det äfven enligt L. icke är. Men visserligen synes
oss dennes hänvisning till en närmare undersökning härom
öfverflödig och mindre på sin plats här än vid den
föregående antinømien. Oss synes det nämligen redan på
förhand vara tillräckligt klart, att en sådan undersökning, huru
den än må utfalla, aldrig skulle kunna rubba vårt förtroende
till K:s räsonnemang, att — alt naturligtvis under
förutsättning af rummets objektivitet — det, som är i rummet, måste
bestå af lika många delar som det rum det intager,* eller
vederlägga den satsen, att en i rummet utsträckt materie
måste dela all utsträcknings allmänna öde att vara delbar
i oändlighet. Det är oss visserligen icke obekant, att man
inom den nyaste filosofien mer än en gång möter den
tanken, att en mångfald af ursprungligen eller hvar för sig
rent enkla och öfver all utsträckning eller rumsbestämdhet
höjda väsenden, »immateriella atomer*, i och genom sina
förhållanden till hvarandra på något outransakligt sätt bilda
rumfyllande massor, eller med andra ord i sin inbördes
vexelverkan sätta sig och hvarandra i rummet eller rent af
frambringa ett sådant, och att alt detta skulle försiggå icke
blott i och för en sinlig åskådning, utan objektivt i detta
ords ofvan fixerade betydelse. Men en dylik spekulation
har alltid förefallit oss såsom en hållningslös halfmesyr, en
misslyckad kompromiss mellan idealism och realism, som i
strängt vetenskapligt afseende förtjänar långt mindre
beaktande än den klara och oblandade materialismen. Det skulle
föra oss för långt att närmare utveckla, huru som enligt vår
åsigt hvad som tankes ursprungligen eller till sitt väsende
vara oberoende af all rumsbestämdhet aldrig kan komma i
något rum — annorlunda än så, att det under rumlighetens
form förnimmes af ett ändligt medvetande. Vi nöja oss
därför med att framhålla, att den åsigt, som Kant förefann
och mot hvilken han vänder sig med sin lära om rummets
transcendentala idealitet, betraktade utsträckningen såsom
en väsentlig egenskap (en »qvalitas primaria», ett »attribut»)
hos den kroppsliga substansen. Ty så mycket är åtmin-
* Anf. st. s. 367.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
