Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
HERMANN L0TZE’S LÄRA OM RUMMET.
stone visst, att en sådan åsigt icke kan komma ifrån
materiens oändliga delbarhet, och att den samma följaktligen
måste anses vederlagd genom det argument, som innehålles
i K:s andra kosmologiska antinomi och hvartill han själf
visst icke är upphofsmannen.
Att Kants rumliga antinomier ensamt icke räcka till
för att bevisa omöjligheten af rummets objektiva existens,
detta framgår slutligen enligt Lotze äfven däraf, att de
svårigheter, som däri framställas, långt ifrån att varda
fullständigt aflägsnade genom K:s egen motsatta åsigt om rummet,
tvärtom återkomma oförminskade vid hans lära om dess
»empiriska realitet». Då nämligen den empiriskt gifna
materien — för att här endast fästa oss vid hvad som rör den
sist afhandlade af rummets egenskaper — enligt K. kan delas
i oändlighet, så synes det, menar L., följa häraf, att den
noumena realitet, som måste antagas ligga till grund för
detta empiriska fänomen, äfven är, ehuru på ett orumligt
sätt, i oändlighet delbar; »ty hvarje del af den
sönderfallande rumbilden måste, då han för oss visar sig i en annan
punkt af rummet än hvarje annan, äfven bero af ett realt
element, som är för sig och på sitt orumliga sätt i något
afseende skiljer sig från hvarje annat». Det är nämligen,
såsom L. framhåller,» helt och hållet otillåtligt att (såsom i
synnerhet de populära framställningarne ur K:s skola
formligen frossa i denna tanke) fatta tingen i sig såsom alldeles
främmande för de former, i hvilka de likväl skola te sig
för oss; för de bestämda orter, gestalter och rörelser, hvilka
vi se fänomenen i rummet intaga, bibehålla och utföra, utan
att vi kunna efter vårt behag ändra dem, måste det finnas
bestämningsgrunder inom tingens i sig rike». Vi skola icke
uppehålla oss med att söka reda dessa nya svårigheter. Ty
väl må L. hafva rätt däruti, att K. icke på ett
tillfredsställande sätt besvarat dessa och dylika spörjsmål eller ens
fatt full syn på dem, emedan han öfverhufvud föga
reflekterat öfver noumenverldens förhållande till fänomenverlden.
Men oafsedt att denna uraktlåtenhet har sin fulla förklaring
i hans åsigt, att noumenet aldrig kan blifva föremål för
mänsklig kunskap, kunna vi icke instämma i L:s påstående,
att densamma »äfven trycker hans afgörande öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
