Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319 HERMANN L0TZE’S LÄRA OM RUMMET.
»cognitio rei», d. v. s. såsom en verklighet, hvars eget inre
är oss uppenbart och betydelsefullt, under det att däremot
dess »yttre formella fattning» är i mer än ett afseende
dunkel. Hvad det betyder att känna och sträfva, att älska
och hata o. s. v., detta veta vi genom den omedelbaraste
och fullaste inre åskådning, och öfverhufvud är intet af hvad
som utgör själslifvets egentliga halt förborgadt eller gåtfullt
i och för sig; ehuru det visserligen icke är någon lätt
uppgift att angifva lagarne för, huru de olika psykologiska
funktionerna gripa in uti och betinga hvarandra, och ehuru
denna »psykiska mekanism» — ett uttryck som L. gärna
använder, men som hos honom icke får tagas i vanlig
naturvetenskaplig mening — svårligen kan blifva föremål för
en i fysikalisk bemärkelse »exakt» kunskap. Emellertid är
människoanden den enda verklighet, hvars eget inre väsende
och betydelse vi fullt begripa, och redan häraf följer enligt
L., att vi måste söka att fatta alla andra »reala» väsenden
i analogi med honom, d. v. s. såsom förnimmande,
sträfvande och kännande varelser.*
Vid dessa betraktelser vilja vi anknyta ett räsonnemang,
hvarvid L. fäster mycken vigt och med förkärlek uppehåller
sig, men som här endast kan i sina allra väsentligaste
grunddrag antydas. Den innersta grundtanken däri innehålles i
en sats, som han gör gällande under polemik mot
Herbar-tianismen, — den satsen nämligen, att alla yttre relationer,
af hvàd slag de vara må, alla förhållanden mellan ting eller
(enligt Herbart »an sich völlig beziehungslose») reala
väsenden äro fullkomligt otänkbara. Alla relationer existera fast
mera enligt honom såsom sådana blott i och för och inom
ett medvetande, som jämför, sammanfattar, ordnar sina
egna förnimmelser. Vill man åter nödvändigt fördela dem
på tvänne eller flere väsenden, så kunna "de endast utgöras
eller rättare motsvaras af rent inre bestämningar,
tillstånd eller förändringar, hos och inom dessa väsenden
själfva. I detta sammanhang förkastar han såsom
oegentligt uttrycket »intelligibla förhållanden mellan väsendena»,
hvilket han förut nytjat endast »tillsvidare». Icke häller kan
* Med. Psych. ss. $5—65.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
