Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 1 och 2, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
HERMANN L0TZE’S LÄRA OM RUMMET.
han beqväma sig till att, i likhet med Leibnitz, antaga en
pre-stabilierad harmoni såsom ersättning för deras fysiska
vexelverkan. Han ledes i stället till det antagandet, att alla
ändliga väsenden i grunden äro immanenta i Gud, eller
utgöra hans tillstånd, momenter i hans lif, eller med andra
ord att de i detta Gudomsväsende »lefva, röras och hafva
sin varelse» och sålunda äfven »mediante Deo», ehuru i en
annan mening än hos Leibnitz eller på rent inre sätt, stå i
förhållanden till och bestämma hvarandra. * †
Ännu en synpunkt må här anföras, den sista och i viss
mening den högsta, hvarifrån L. häfdar idealismens — eller
* I all sin utförlighet genomfördt upptager det här skizzerade
räson-nemanget nästan hela L:s »Ontologi». — Metaph. i:es Buch. Jmfr för öfr.
Mikrokosm. I, ss. 426—37, III ss. 482—8, 505—13 m. fl. st.
† Ingen, som något känner den svenske filosofen Boströms metafysik,
kan undgå att flnna, att i denna punkt en slående likhet råder mellan
honom och Lotze, — en likhet, som blir så mycket mera öfverraskande, om
man känner, huru vidt skilda bildningsvägar dessa båda tänkare
tillryggalagt. Denna likhet sträcker sig för öfrigt till nästan alla sådana punkter i
deras respektive metafysiska lärobygnaden som stå i något närmare
samband med deras gemensamma åsigt om rummets ontologiska betydelse. Men
också föga längre. Ty L. skiljer sig principielt icke mindre från Kant än
från B. i sin uppfattning af tiden, hvilken han tillägger objektiv betydelse
och obetingad giltighet i ontologiskt afseende. Då han sålunda fattar äfven
Guds lif under tidlighetens form, så innebär hans lära om människoandens
immanens i Gud endast, att han är ett föränderligt moment i det
Gudomliga lifvet, under det att däremot B. kallar honom »en lefvande idé hos
Gud», hvarvid han med idé förstår en öfver all tidsbestämdhet höjd, evig och
oföränderlig tanke. Här är icke platsen att närmare utföra, hvarthän L:s
empiriska åsigt om tiden ledt honom själf eller öfverhufvud måste leda.
Vi vilja endast i förbigående och särskildt med afseende på frågan om de
ändliga väsendenas förhållande till Gud fästa uppmärksamheten därpå, att
man icke för den i ögonen fallande likheten mellan L. och B. må förbise
den väsentliga olikhet,- som äfven här finnes dem emellan. Enligt vår åsigt
ligger i all empirism åtminstone ett frö till panteism. Nu är L. visserligen
icke panteist; men väl synes oss läran om »den ändliga mångfaldens
substantiella väsensgemenskap i det oändligas enhet», sådan densamma
framträder hos honom, i någon mån tendera åt det hållet. För öfrigt kommer
han ifrån panteismen endast därigenom, att han ej tvekar att antaga, att
människosjälen uppstått en gång i tiden genom en gudomlig skapelseakt,
hvaremot han af moraliska skäl är benägen att tillägga henne odödlighet a
pårte post. (Mikrok. I, ss. 437—42, Medic. Psych. ss. 163—4).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
