Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Literatur - Pontus Wikner, Några drag af Kulturens offerväsen, anm. af L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.ITERATUR.
429
Hvad särskildt beträffar förf:s ställning till den art af
kulturfiendskap, som kallas pessimism, så finner man, att förf., på
samma irång ban har mod att erkänna några af den moderna
pessimismens vigtigaste fakta och’förutsättningar, äfven har makt
att jäfva hennes förtviflade slutsatser. Dock vill det synas,
som om förf:s uppfattning i några betydelsefulla fall vore sådan,
att det endast är genom en inkonseqvens och genom ett den
ideela sinnesriktningens och viljans maktspråk som ban undgår
att hamna i pessimism. Vi syfta här först och främst på hans
åsigt om förhållandet mellan själens och kroppens krafter
äfvensom mellan själens krafter inbördes. Det enkla faktum, att
kroppens krafter utgöra material för själslifvet, och att detta
material i. och med sitt användande oupphörligt förbrukas, för att
lika ofta förnyas, blifver ej framhållet i sin rätta dager, oin
man säger, att själskrafternas utveckling måste ske på de
kroppsliga krafternas bekostnad. En sådan utsago kan nämligen synas
iunebära den meningen, att det för de menskliga kroppskrafterna
vore ändamål8vidrigt att tjena såsom material för ett själslif,
som går utöfver ett visst -mått, och att således en högre andlig
kultur af så väl individen som slägtet måste köpas för priset af
kroppens helsa eller kroppskrafternas harmoni. Gent emot en
sådan möjlig mening måste man yrka, att för så vidt kroppens
och själens krafter till hvarandra stå i ett organiskt förhållande,
det är ändamålsenligt för kroppen att vara medel och organ för
själen, och att, om under vissa förhållanden en disharmoni
inträder mellan dessa skilda krafter, detta ej beror på någon deras
ursprungliga antagonism utan på en felaktig utveckling. Också
vitnar erfarenheten derom, att kroppen, långt ifrån att genom ett rikt
och kraftigt själslif blifva försvagad, tvärtom derigenom stärkes och
härdas, likasom att det ofta varit den högre andliga odlingens mest
arbetsföre målsmän som haft att glädja sig åt den säkraste och längst
bevarade helsan. En liknande anmärkning kan riktas mot förf:s
uppfattning af förhållandet mellan själens krafter inbördes. Ej heller
dessa kunna anses genom sin egen natur stå i antagonism till
hvarandra så, att de endast till gränsen af ett visst mått skulle
understödja hvarandra, men sedan odlas på hvarandras bekostnad.
Tvärtom, så vida som de äro i organiskt förhållande till
hvarandra och särdeles som de äro momenter i en andlig
organisation, måste den enas utveckling främja den andras, så länge ej
hela systemets jemnvigt blifvit rubbad genom en i hög grad
ensidig uppdrifning af en viss kraft med åsidosättande af .de
öfriga. Det är just genom att främja en sådan abnorm stegring
af en viss själskraft med försummande af de öfriga, som den
moderna civilisationen medför faror för ett sundt själslif. Men
säger man, att en själskraft, så snart den vuxit ut öfver ett
Ny Sv. Tidskr, VI.
3i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
