Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 3, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
HERMANN L0TZE’S LARA OM RUMMET.
seende kunna med visshet säga, inskränker sig altså därtill,,
att så är själens natur nu en gång beskaffad, att en
mångfald af intryck af ett visst slag (af hvilket slag kunna vi
måhända upptäcka) nödgar henne att skåda denna mångfald
i ett rumligt bredvid hvartannat. Men hvarför, det kunna
vi icke begripa, utan detta förhållande är och blir en i
själens djup för oss själfva förborgad egendomlighet*
något hvaröfver vi emellertid icke hafva större skäl att klaga
än däröfver, att vi lika litet kunna förstå, hvarför
eterd|dl-ringar nödvändigt skola förnimmas såsom ljus och
luftvågor såsom klang och icke t. ex. tvärtom o. s\ v.
Och härmed lemnar L. den första frågan om
rumsåskådningens allmänna ursprung och öfvergår till den
andra frågan rörande rumsåskådningen,* den »topologiska»^
den enda hvarmed han anser, att den psykologiska
vetenskapen kan sysselsätta sig med hopp om framgång.
Spörjsmålet gäller, såsom vi erinra oss, hvilka
hjälpmedel själen använder för att i sin ideella rumverld noggrant
lokalisera sina olika intryck på ett sådant sätt, att den
härigenom uppkommande åskådningsbilden motsvarar eller liknar
sitt yttre föremål. Vi vilja genast anföra det sätt, hvarpå L. vill
hafva detta spörjsmål besvaradt närmast i största allmänhet^
och för beqvämligheter skull skola vi därvid hålla oss
endast till synsinnet. Detta svar lyder i korthet sålunda: en
ljusstråle, som träffar en bestämd punkt af ögats näthinna,
framkallar därigenom i själen icke blott en af hans egen
beskaffenhet betingad färgsensation utan tillika ett särskildt
för denna punkt egendomligt eller däraf betingadt biintryck
(»signe accessoire»), hvars beskaffenhet således är fullkom-
des icke sammansmälta till en enda ton och som å den andra icke häller
för vår uppfattning ordna sig i ett rumligt bredvid hvart annat, .då är detta
onekligen en instans ej blott mot Herbart, utan äfven emot en sådan åsigt,,
som tilläfventyrs i rumsåskådningen ville finna och uppvisa en för hvarje
ändligt väsende nödvändig uppfattningsform. Det kund^ ju vara, att hoa
är en af de former, hvari vår ändlighet gör sig gällande inom vissa
bestämda områden, men att det finnes andra ändliga väsenden, som icke
als-förnimma på rumligt sätt.
* Jmfr ofvan s. 307.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
