Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Hermann Lotze’s lära om rummet, 3, af K. R. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN LOTZE?S LÄRA OM RUMMET.
479
icke mindre afgjord fiende till alla försök att deducera
denna nödvändighet a priori*. Ty väl måste densamma,
såsom vi sett, enligt honom hafva sin grund på något sätt
i själens egen ursprungliga natur eller väsende. Men om
detta väsende, menar han, hafva vi ingalunda en så
fullkomlig kännedom, att vi kunna hoppas att uppställa en så
uttömmande definition däraf, att ur denna alla själens
egendomliga verksamhetssätt skulle följa såsom logiska konse-.
qvenser. Herbarts bemödanden att uppvisa det psykologiska
rummet såsom den enda form, i hvilken ett enhetligt
förnimmande väsfende kan på samma gång hålla i sär och
sammanbinda en samtidig mångfald af intryck, kritiseras
af L., som finner H. därvid oupphörligt röra sig i, mer
eller mindre latenta,, cirklar. Mön icke nog därmed, att L.
förklarar, att H:s deduktion är misslyckad och att alla
for-sök i den vägen äro på förhand dömda att misslyckas, utan
L. påstår vidare, att H:s åsigt om rumsformens betydelse
för alt förnimmelselif är öfverdrifven och oriktig ock
faktiskt vederlägges af vår egen psykologiska erfarenhet. Han
fäster nämligen uppmärksamheten därpå, att det i själfva
verket endast är ögats och i viss mån äfven »tastsinnets»
sensationer som af oss uppfattas i rumlig form, hvaremot
detta ingalunda är händelsen med en mångfald af
samtidigt klingande toner, ehuru vi ofta kunna mycket väl skilja
äfven dessa från hvarandra **. Hvad vi i föreliggande hän-
* Jmfr ofvan s. 287.
** Detta psykologiska faktum torde icke kunna med fog bestridas.
Väl är det sant, att äfven ljud och toner merendels tyckas komma till oss
utifrån och från olika håll. Men detta torde härröra endast däraf, att
desamma, medvetet eller omedvetet, associeras med våra öfriga förnimmelser
och framför alt med sådana, soin äro hemtade från syhsinnet, emedan dessa
i allmänhet spela den vigtigaste rollen i vårt förnim melselif. Åtminstone
är det visst, att i den mån sådana associationer tryta, blir det svårare att
säkert och noggrant lokalisera ett ljud — något som därför ock icke så
sällan är oss alldeles omöjligt. För vår del kunna vi icke tro annat, än
att det hvilar på ett missförstånd, då man stundom påstår, att vi alltid på
något sätt i rummet förlägga eller »projiciera» äfven våra ljudförnimmelser.
(Jmfr föreg. s. 285). Men är det faktiskt, att vi kunna (t. ex. i ett musikaliskt
ackord) tydligt förnimma flere samklingande toner, som å ena sidan
såle-Ny Sv. Tidskr. VII. " 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
