Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 en modern spansk dramatiker.
brors och sin svägerskas närvaro och som svar på deras
anklagelse, ber han Ernesto föra sin hustru till bordet och går själf
efter; men när han ser dem gå framför sig och i deras blickar
tycker sig märka något af denna omedvetna brottslighet, som deras
ställning framkallar, och hvars utveckling förf. på ett
synnerligen fint psykologiskt sätt följt, kan han dock icke af hål la sig
från att utropa: «0, hur förtalet dock går till hjärtat!»
I andra - akten äro vi i Ernestos nya hem, en enkel
studerkammare. Ernesto har slutligen fått klart för sig hvad världen
säger, han har insett, hunt hans kvarvaro i Julians hus skulle fläcka
Theodoras heder, han har -insett, att hans kärlek var brottslig, han
har stridt mellan sin hederskänsla och det, som nu vuxit till
passion hos honom, och hans hederskänsla har segrat; han har
beslutat att lemna Spanien. Dessförinnan har han dock en plikt
att uppfylla. På ett café har han hört Theodoras namn nämdt
under vanvördnad och hennes förhållande till honom stämpladt
som brottsligt. Lycklig att hafva funnit en representant för alt
detta smygande förtal, har han naturligtvis genast utmanat den,
som vågat tala illa om Theodora, och duellen skall försiggå om
en timme i en stor sal i samma hus där Ernesto bor. Hans
motståndare är en af Madrids bäste fäktare. Men därpå tänker
icke Ernesto. På samma gång som han strider mot sin passion,
är han förtviflad att hafva mot sin vilja blifvit orsaken till att
Theodora är förtalad. I samma ögonblick anmäler en tjänare, att
ett beslöjadt fruntimmer Önskar tala med honom. Det är
Theodora. Hon har fått höra talas om duellen, om hans afresa.
Medveten om sin oskuld, har hon kommit dit, som hon själf tror,
blott drifven af en systerlig kärlek, för att söka hindra duellen och
se honom, innan han reser. Nu uppstår en alldeles mästerligt
skrifven dialog mellan Ernesto och Theodora. Ernestos
hederskänsla tvingar honom att hvarje ögonblick återhålla sin passion,
men denna återhållna, i halfkväfda utrop dolda kärlek väcker hos
Theodora något, som gör att hon känner sitt besök hos Ernesto
oriktigt, på samma gång som Ernestos karaktär, som hon nu ännu
mera får tillfälle att beundra, kanske väcker hos henne en annan
känsla. Hon beklagar sig, att förtalet gjort hennes förhållande
till Julian kallt, mot deras egen vilja, att Julian, som hon så
mycket älskar, icke är densamme som förr mot »henne Man hör
någon komma. Gå! säger Ernesto. Det är Julian, svarar
Theodora stolt, jag har icke gjort något orätt genom att komma för
att säga er farväl; jag stannar kvar. Han tror på mig såsom ni.
— Men han är icke ensam! — säger Ernesto. Instinktmässigt inser
då Theodora, att man ej får se henne där; utgången är spärrad,
hon måste gömma sig i Ernestos alkov. Det är verkligen Julian,
som kommer, åtföljd af Severo och flera främmande. Julian är
svårt sårad. Han har fått höra talas om duellen och trädt in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
