Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 FÖRSVARSFRÅGAN. H
Öfningstiden for de värnpliktige.
Det torde ej kunna bestridas, att vi här stå inför en af
de bestämmelser, som ensam för sig kan afgöra den nya
härordningens värde. Vill man nämligen uppkalla landets hela
manliga vapenföra befolkning för att föra den mot fienden,
måste man äfven gifva den en sådan öfning och utbildning,
att den i farans stund blifver någonting annat än ett
odugligt och obrukbart redskap i befälhafvarens hand. Att i våra
dagar, då krigstjänsten öfveralt nått en sådan fulländning,
kasta in oöfvadt folk i striden är blott att visa en oförsvarlig
grymhet och att onödigtvis göra kriget ännu blodigare, ty
några segrar vinner man ej med lösa skaror öfver en
motståndares reguliera trupper. Man kan på sin höjd under
någon tid fördröja krigets afgörande.
Hade Gambetta ej af fosterländsk hänförelse låtit förleda
sig att efter slaget vid Sédan fortsätta kriget, så hade
fredsvilkoren för visso icke blifvit hårdare, utan snarare tvärtom,
och med all säkerhet ett par hundra tusen fransmän, hvilkas ben
nu, då freden ändtligen slöts, lågo strödda kring slagfälten
vid Bapaume, St. Quentin och näjderna kring Orléans m. fl.
ställen, fortfarande hört till de lefvandes antal.
Vi hafva härmed naturligtvis ej velat uttala oss ogillande
öfver den fosterlandskärlek, som drifver ett folk att till det
yttersta försvara sina heligaste rättigheter på jorden, sin
frihet, sitt hem och sina lagar, men vi hafva endast velat
påpeka, att det vore väl, om denna fosterlandskärlek i ringa
mån äfven gjorde sig gällande i fred genom klok omtanke
för hvad i farans stund kräfves, och hvartill vi i första hand
räkna, att landets vapenföra ungdom erhåller den öfning, att
den utan misströstan kan våga upptaga en kamp med den
inträngande fienden.
Hvad nu emellertid öfningstiden för den värnpligtige hos
oss beträffar, så är historien därom ett stycke sorglig historia.
Ifrån att i början af 1870-talet hafva godkänt en öfningstid
af 82 dagar, därefter 1875, hafva behandlat förslag med en
öfningstid, uppgående ända till 10 ll2 månad, samt slutligen,
år 1878, åtminstone inom andra kammaren hafva antagit 90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
