Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
FÖRSVARSFRÅGAN. H
dagar, vill man nu, 1882, icke allenast göra afdrag på de 90
dagarne för i hemorten förvärfvad färdighet, utan till och
med lagstifta en skyldighet af endast 60 dagar. Detta vill
med andra ord säga, att ju längre man varit sysselsatt med
att behandla frågan och ju mera insigt man därigenom borde
förvärfva i hvad ett krig i våra dagar verkligen kräfver af
utbildning och ötning, desto svagare vill man göra landets
försvar. Detta envisa fasthållande af en onaturligt kort
öf-ningstid hade varit lätt att fatta före 1870 års krig, men
sedan erfarenheterna från detta väldiga krig hunnit på alla
områden göra sig gällande, kan nämda fasthållande ej stämplas
annat än såsom en hög grad af oförstånd. Det var nämligen
först genom preussarnes hårdnackade kamp med fransmännen,
som man lärde sig inse värdet af att ett lands alla vapenföra
män äro fullständigt utbildade för krigets blodiga värf.
Preus-sarne själfva hafva sålunda en öfningstid af tre år,
fransmännen skyndade sig efter fredsslutet att fastställa fem år, och
ryssarne, som ej ville vara sämre än de öfriga stormakterna,
gingo ännu längre och beslöto sig för sex år. Sä långt
hafva visserligen ej någon af de mindre staterna ansett sig
kunna gå, men så lågt som till 90 dagar hafva de ej häller
velat fastställa sin öfningstid. Sålunda har t. ex. den danske
värnpliktige att genomgå en rekrytskola af ända till sex
månader samt dessutom undergå repetitionsöfningar, och vårt
broderland Norge gifver sina värnpliktige en utbildning af
sammanlagdt 140 dagar. I jämförelse härmed förefaller det
som om de här begärda 90 dagarne utgöra ett så ringa
mått, att de icke en gång borde föranleda till något
meningsutbyte. Man invänder visserligen tidt och ofta, att vi hafva
en stam, hvilken tillförsäkras en vida längre öfning, men dels
hafva skicklighet och färdighet, af hvad slag det vara må, ej
betydelse för någon annan än den, som är i besittning däraf,
och dels må man ej tro, att vi äro de enda, som äro i
åtnjutande af en sådan förmån, om en dylik organisation nu
skall gå under detta namn. Äfven Norge t. ex. har en
värfvad stam, om ock ej lika talrik som vår, men har det
oaktadt ansett sig böra gifva sina värnpliktige en half gång
till så lång öfning som den, hvilken lär i landet betraktas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
