Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVARDA. 31
Jag låg och bad, och bort gick hälsans tid,
Och sjuk jag blef och blek som vissnad ros,
Och sommarn gick på detta sätt sin kos,
Och vinterns långa tid också; men när
Det vår ånyo blef, då kommo där
Igen till landet mänskoskaror ut,
Och han kom också med liksom förut.
VI.
Men icke hvarje kväll jag satt likväl
Vid fönstret. — Doktorn fann, och det med skäl,
Att hälsan så ej återkom, och bad,
Att med min fostermor på promenad
Jag skulle gå.
Ej långt ifrån vårt hus
Det fanns en park så tät, att solens ljus,
Som lekte högt bland lummig kronas blad,
Blott här och där emellan trädens rad
I bjärta strimmor föll, och alltid vände
Vi dit vår väg.
Men så en gäng det hände,
Att ned vi satt oss på en bänk, då han
— O Gud, han själf! — kom dit och stället fann,
Tog plats bredvid och talte, mild och god...
Likväl jag knapt ett ord däraf förstod,
Så brydd mig detta möte gjorde, men
Mig tycks, jag hör hans vackra stämma än,
Hvaraf hvart ord liksom med himmelsk tröst
Gaf ljuflig återklang uti mitt bröst.
Och dagen efter han oss återfann
På samma bänk, och sedan^ofta nog;
Och så hans tal min fostermoder vann,
Att hem med oss en gång hon honom tog
Att hennes blommor se, och så till sist
Vår vän han blef och såg — ack ja, så visst! —
Han såg de kval, som djupt mitt hjärta tärde;
Han såg, att mer han var för mig än vän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
