Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF II ADOLF.
’ 43
störste på Sveriges tron, han, som skref, när han beredde
sig till sitt första fältslag på Tysklands jord:
catt han visste med sig, att han framför allt älskat och ärat
fäderneslandet och för Sveriges ära vanvördat lif och gods
och goda dagar och i verlden ingen annan skatt sökt än att
göra tillfyllest det stånds pligt, hvari Gud låtit honom födas».
Och han förtjenar väl också förlåtelse för de
fosterlandskänslans öfverdrifter, åt hvilka han någon gång gifvit
uttryck, såsom när han i Sverige ser landet cmed preeminens
och företräde framför alla andra konungariken» och i Sveriges
folk ättlingen af «de framfarne göters ätt, som underlagt sig
hela verlden». ’
I den djupa slägtkänslan — ett äkta nordiskt drag —
har han också djupast blifvit träffad. De, han älskade så
varmt, rycktes från hans sida, den ene efter den andre, tills
han sjelf stod ensam qvar, manstammens siste bland dem af
Gustaf Vasas ätt, som förblifvit den store Gustaf och Sverige
trogne. Huru rörande har han ej uttalat sin klagan vid ende
brödrens Carl Philips död! Hertig Johan, tronrivalen, som
han älskat som en broder, var redan förut bortryckt. Och
när han så midt under segertåget 1626, dagarne före Wallhof,
mottager underrättelsen om drottningens, sin moders, bortgång,
hör man denna djupa suck frampressas ur ett vemodsfullt
bröst:
edet är i denna verld blott en kort tid vi dragas med
besvär och sorger, och det bästa är att med oss tager
en ända».
Äfven hans lif, som naturen utrustat med alla gåfvor för lyckan,
var ej en enda solskensdag.
Såsom billigt, ha vi på minnesdagen ställt i förgrunden
det stora och upphöjda i personligheten. Ljuset, som strålar
ur denna, har kanske tröttat månget öga. Hvar äro då de
menskliga bristerna? Hvar de menskliga felen? Vi
ofullkomlige, vi veta så* väl, att de finnas vid allt menskligt; vi liksom
sakna skuggorna, när de ej synas, vi se ej klart för idel
ljus, när det ej är fördeladt med dem. Och mången älskar
kanske också skuggorna för att fa beklaga eller bestraffa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
