Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Literaturbref från Danmark.
(Forts. fr. föreg.)
Ett alldeles förträffligt och på sitt område epokgörande verk,
som har betydelse äfven för svenska läsare, är E. von der Reckes
«Principerne for den danske Verskunst». Till och med en helt
kort resumé af den första, allmänna delen skall var tillräcklig för
att visa, huru erfarenhetsenligt och rationelt Recke går till väga,
hvilken oväntad klarhet och fasthet det lyckats honom att gifva
de hittills så föga tillfredsställande metriska grundundersökningarna
. och hvilken otalighet af äldre och samtida, pseudoklassiska och
musikaliska, teorier han här en gång för alla får röjda undan.
All poesi, säger Recke, måste bygga på sitt språks prosaiska uttal;
i danskan är det accenten, som sätter en stafvelse i stånd att
tjäna såsom arsis, att bära det rytmiska taktslaget, medan det är
kvantiteten, som bestämmer stafvelsernas förmåga att såsom tesis
utfylla foten, dock så att biaccenter och satsaccenten gifva skalden
ett mycket fritt spelrum. Det danska språket har nu varit
be-herskadt af två motsatta prosodiska strömningar; ännu är massan
af språkets ord bestämd genom den ursprungliga sjunkande trokaiska
tendensen, så att de hafva tonen på den första stafvelsen, men
den tidigt framträdande jambiska tendensen har nästan vid alla
nybildade och införda ord flyttat accenten tillbaka och framför alt
har den gjort alla de intimaste ordförbindelserna stigande genom
att ständigt ställa det svagaste först eller göra det främsta svagast;
därföre är det i danskan möjligt att skrifva äkta trokaiska verser,
bygda på själfva ordfoten, och äkta jambiska verser, bygda på
den stigande logiska foten (ordförbindelsen), medan man t. ex. på
isländska nästan endast kan skrifva trokaiska och på engelska
nästan endast jambiska verser. Hufvudåtskilnaden i metriken
blifver då emellan stigande och sjunkande rytm. Den ytterligare
indelningen grundar sig på den metriska foten, och här är det
icke, såsom hittills antagits, blott jamben och anapesten, trokéen
och daktylen, utan därjämte den fjärde och förste peonen samt
dijamben och ditrokéen, som kunna bilda själfständiga versmått.
Att utom dessa åtta grundfötter i enskilda fall mångfaldiga andra
kunna förekomma, beror därpå, att det i varierande vers icke är
den enskilda foten utan hela serien eller åtminstone tydliga ryt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
