Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
LITERATURBREF.
ILsms narkotiska slummer», under det att «den moderna kunskapens
ljus» sken klarligen öfver partiet; men att lösa ens en enda af de
religionsfilosofiska, exegetiska, mytologiska eller etiska uppgifter,
som föreligga, att ens på en enda punkt göra en anknytning till
det äldre slägtets förberedande arbete — det har för dessa stora
andar varit något alt för obetydligt. Partiets
religiöst-reformato-riska uppträdande har på det hela taget varit fullständigt parodiskt.
De unga männen hafva käckt förlitat sig på att slaget redan var
vunnet i utlandet. Själfva hafva de med Giellerups «Arvelighed og
Moral» — huru otroligt det än låter, det första, som partiet på
detta område åstadkommit — genomfört så pass mycket som att
referera en engelsk tänkares etik, och likväl känna de sig nu i hög
grad kränkta och tillbakasatta, därför att samtiden ej straxt med
beundran och erkännande tog emot den lara, som de aldrig
utvecklat. Vi otacksamma! Då så pålitliga män försäkrade oss, att
det var «hela det bildade Europas» tankar, som lefde hos dem,
så borde ju det ensamt hafva varit oss nog.
Det är de verkliga vetenskapsmännen, som jag förut nämt,
HöftxHng o. s. v., som på grund af sakens natur borde hafva
slutit krets om G. Brandes och som också skulle gjort det, om
han ej själf från början slagit sig på den negativa radikalism, den
passionerade partiensidighet, som den literära vänstern sedan med
så stor skicklighet har efter honom upptagit. Att några lifaktiga
unga män Jiafva begagnat det tillfälle, som D:r Berndes gaf dem,
till att framträda såsom idéens härolder och martyrer, att drifva
propaganda i alla riktningar och att afsluta de orimligaste allianser,
det är ju endast helt naturligt. Mera måste man undra, att
Drachmann med sin friska och genialiska stämningsfullhet, att J.
P. jacobsen och Schandorph med sin stora och obestridliga talang
hafva velat, genom att uppträda såsom medlemmar af partiet, låna
be ty denhet åt alla dessa unga Hetsporrar. Och det är klart, att
hvarken skola dessa diktare vinna det inflytande, hvartill deras
ixfgåfjiing berättigar dem, ej häller skola de betänksammare
framstegsmännen utom partiet lyckas att göra sig hörda, så framt icke
den literära vänstern byter om ton eller om den icke förlorar all
V)ctydelse, därigenom att dess dugligare krafter öfvergifva den. Om
det nu verkligen skulle blifva tydligt för Drachmann och Jacobsen,
alt det är icke blott sin yttre ställning utan själfva sin talang,
son) de sätta på spel, genom att fortfarande stanna under parti
-artdans inflytande, det är, till och med efter «Vandenes Datter»
och <Niels Lyhne», ännu en tvistig fråga. Med mera rätt får man
kanske hoppas, att en oblandad vänsterministär snart nog skall
åstadkomma en ny och naturligare partigruppering; ty segren skall
förmodligen fullständigt splittra de olikartade elementer, som endast
striden har samlat och med stor svårighet sammanhållit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
