Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR.
67
uppfattning däraf, hu^u Ibsens betraktelsesätt är beskaffadt, så
mycket mera betydelse.
Anmälaren har nu måhända väl mycket ordat för att
förtydliga, hvad Robinsons uttryck cäktenskapsfrågan» icke innebär; men
de framhållna punkterna äro enligt anmälarens tanke af så
grund-väsendtlig vigt för hvarje tolkning af Ibsens verk och tyckas
likväl, såsom ju äfven Robinson anmärkt, vara så ofta förbisedda,
att de vid. behandling af det föreliggande ämnet knapt torde
kunna för mycket betonas. .
Robinsons val af uttrycket cäktenskapsfrågan» i stället för t.
ex. kvinnofrågan eller något dylikt allmännare ord lärer emellertid
icke bero på slump. Han har säkerligen velat genom själfva titeln
på sitt arbete erinra om det, som han funnit vara hufvudsaken hos
Ibsen såsom »kvinnans skald», det nämligen att denne dragit i
härnad icke för något kvinnans lösryckande från mannen eller för
att åt henne eröfra »manlighetens roll och ansvar» eller ställa
henne såsom ett slags motpart mot eller medtäflare till mannen,
utan för «det gemensamma arbetet af man och qvinna». Detta
gemensamma arbete kallar Robinson medelpunkten för edén
teoretiska och praktiska rörelsen i verlden», och det är därför att
rörelsen i verlden «i allmänhet icke varsnat denna sin medelpunkt»,
som han finner Ibsen hafva haft skäl att behandla «nästan hvarje
rörelsens yttring såsom en excentrisk» och såsom naturligt föremål
för ironi. »Hvar för sig uträttar — enligt hvad hans skådespel
visa — man eller kvinna ingenting som icke är ensidigt», så lyder
ett af Robinsons hiifvudpåståenden. Men verlden är full af sådan
dubbel ensidighet och för denna bär — enligt Ibsen — mannen
största skulden genom ett hänsynslöst och själfkärt tänke- och
föreställningssätt, hvilket underskattar kvinnans förmåga af
utveckling till sedligt fullmyndig människa och sålunda utestänger det
inflytande, som den kvinligt utvecklade kvinnan, »härolden för
naturen och samvetet», rätteligen skulle utöfva på mannen och hans
arbete; liksom å andra sidan samma utestängande genom att lemna
kvinnan på visst sätt åt sig själf allena framkallar hennes eget köns
ensidigheter. Det är fängslande och lärorikt att se, huru
Robinson samlar bevis för dessa grundtankars närvaro och ingripande
betydelse i Ibsens äldre skådespel, äfven dem, där helt andra
frågor kunna tyckas träda i förgrunden och fylla nästan hela
utrymmet. Ett öfverraskande ljus sprides härigenom öfver många
un-undangömda enskildheter. Det är helt naturligt att för Robinsons
betraktelser särskildt Peer Gynt skall vara en guldgrufva. Den
behandling, som egnas.åt detta stycke, torde kunna betecknas såsom
den anmälda bokens yppersta del och icke vara oförtjänt af
namnet snillrik. Då härtill kommer att »Peer Gynt» tämligen allmänt
lärer anses såsom det svårfattligaste af Ibsens verk, bör ensamt
Robinsons belysning af detta skådespel göra hans bok välkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
