Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 LITERATUR.
för alla, som intressera sig för Ibsens diktning. Särskildt må
anmärkas, att Robinson åt Peer Gynts egen karaktär — «denne
gamle turistsjäl» — gifver en humoristisk belysning, som låter
honom framstå i en mera sympatisk och, såsom anmälaren förmenar,
sannare dager än den, hvari Brandes — oaktadt han vitsordar
Ibsens öfvertygelse om ett i hvarje personlighet slumrande värde
— nyligen framstält samme Peer Gynt, i det han betecknat honom
såsom till den grad »eländig», att omöjligen sådana röster som
garnnystanens anklagelsesång skulle kunna vakna i hans inre eller
Solvejgs kärlek på honom vara annat än förspild. Likaså förstår
Robinson att sinnrikt men enkelt förklara styckets slut, som af
Brandes — och troligen mången med honom — ansetts »stötande
doktrinärt».
Afdelningen rörande »Et Dukkehjem» har af Robinson själf
betecknats såsom en hufvuddel af hans arbete och upptager vid
pass en tredjedel däraf. Denna del är skrifven före det öfriga
såsom »ett genmäle mot dem, hvilka för två år sedan ansågo
allmänheten tagen genom öfverraskning och fortfarande tro sig finna
i »Et dukkehjem» snillets öfverdrifter och dylikt». Detta gënmäle,
som aldrig blef särskildt offentliggjordt, har nu väsendtligen
oförändradt fått inflyta i den föreliggande mera omfattande
redogörelsen för Ibsens författareskap. Såsom Robinson själf anmärker, har
detta åt afdelningen om »Et Dukkehjem» gifvit en från det öfriga
ganska afvikande »indirekt» form. Robinson utkastar i fintliga och
uuderhållande drag taflor framställande, huru man under de gifna
förutsättningarne möjligen kunde tänka sig utvecklingen af Noras
och Helmers samlif, i fall Nora förmåtts att stanna kvar i
hemmet, i fall brytningen förvandlats till en blott »varning». Måhända
känner läsaren sig icke fullt öfvertygad, att alla möjligheter blifvit
uttömda, men sannolikt skola dock Robinsons försöksskildringar
förmå att väcka tvifvel hos dem, som utan vidare betraktat Noras
flykt såsom en af »snillets öfverdrifter». Genom några inledande
sidor liksom genom ett tillägg rörande »Gengangere» har
afdelningen om »Et Dukkehjem» blifvit något mera än det ursprungliga
genmälet. Uti inledningen återkommer Robinson till ett slags
sammanfattning af sitt hufvudämne. Grundtanken i »Et
Dukkehjem» angifver han med dessa ord: »kärleken mellan man och
qvinna har till ändamål den menskliga personlighetens frigörelse»;
och han finner stycket fastställa det, att innan förhållandet mellan
man och qvinna fått en sådan »riktning», det ännu icke är kärlek.
Här har Robinson vidrört det, som utan tvifvel är — och just
under sista tiden på flere håll erkänts vara — den innersta
kärnpunkten uti Ibsens författarskap. Personlighetens frigörelse,
värnandet af den personliga individualitetens rätt — eller huru detta
eljest må benämnas — det är Ibsens hjärteangelägenhet helt visst
icke blott i «äktenskapsfrågan» utan i alla andra frågor, det är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
