Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RALPH WAJ-DO EMERSON. 123
den, och dock var här tillika detta snillets egendomliga
oberoende af utanlexor, som åstadkom en välgörande
skakning i åhörarnes nervsystem, gaf åt en hvar öppen
undervisning i konsten att tänka sjelf och gjorde hvem helst, som
blott ville det, bekant med en ny art af lärdom, hvilken
verkar uppmuntrande, icke afvisande, dock utan att slå af något
på krafven: sannfärdighet och allvar.
En af åhörarne, den både i och utom Skottland
fördelaktigt kände vittre granskaren Gilfillan, liar i en uppsats
öf-vèr Emersons verksamhet intill denna tid äfven antecknat
något om den stämning, hans personliga uppträdande åstadkom
inom skottska och engelska auditorier. Gilfillan tillhör med hjertats
känsligaste band den gammal-europeiska föreställningskretsen,
och har tydligen svårt att finna sig i att Emerson är en född
unitarie och till yrket en fritänkare. Dock tycktes det för
vitterhetsidkaren och den intrycksfulle, liflige mannen icke
hafva gifvits någon räddning från jitt ju i viss mån, såsom
han sjelf uttrycker det,
»gripas, kufvas och vändas kring af denna högsta art
vältalighet, som åstadkommer stora verkningar under ringa
kraftförbrukning, utan bemödande eller bråk, med en styrka så jemn som
tyngdens».
Om Emersons enskilda personlighet ordar Gilfillan {bland
annat) tsålunda till sin i dylika ämnen temligen skuggrädda
skottska publik:
»— — Han är helt enkelt en mild och vaken gentleman,
med hvilken man kunde vara tillsammans timmar och dagar utan
att dock misstänka honom för att vara en filosof eller poet. Hans
sätt är en persons, hvilken studerat behagets gudinnor i skogarne;
som ovetande lärt sig sin bugning af granen och har minspel
och åtbörder lika dem, till hvilka den tjensttëtrdige vinden
för-hjelper skogsträden, när han sveper förbi dem. Hans samtal flyter
tidtals, i ljufva ymniga droppar, som honung ur klippan. Han är
en stor man behagfullt förklädd i en ärlig blygsamhet, en hela
karaktären preglande enfald, — alldeles fri från dessa gåpåaraktiga
egenheter, som misshaga er hos en del amerikanare. Och det är
omöjligt, äfven för den mest fördomsfulle, att dröja något i hans
sällskap utan rörelser af. vördnad för hans lifs oskuld och af
grannlaga hänsyn för den okonstlade öppenheten i hans väsende».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
