Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. 174
ningar och orimligheter. Och lika segt traditionen under alla
vexlande förändringar bevarar oskadad den poetiska kärnan, den inre
enheten, nästan lika envist fasthåller hon oegentligheter och
skroflig-heter, som en gång ha fått insteg. De om en grundlig
sakkännedom vittnande noter, med hvilka R. Bergström försett den nya,
präktiga upplagan af Geijers och Afzelii «Svenska folkvisor», bevisa
detta till öfverflöd. På samma sätt med alla de öfriga
uppteckningarna. De olika varianterna ega mycket olika vär3e, och många
af de bästa uppteckningarna äro behäftade med uppenbara
förvridningar och fel. — Men frågas: är det verkligen skäl att,
upplaga efter upplaga, samling efter samling, föreviga äfven felen och
oriktigheterna, efter att dessa blifvit insedda? Det etnologiska och
etnografiska intresset svarar måhända: ja. Det poetiska intresset
säger obetingadt: nej! Ty naturligtvis störa oredorna och
vanställningarna intrycket af folkdiktens annars så klara skönhet. Det
poetiska intresset säger: *Må etnografien, etnologien och
fornforskningen ega samlingar och upplagor för sin räkning, sin publik,
det är i sin ordning; men må det, å andra sidan, tillåtas mig att
återbörda folkdikten åt dem, som i första rummet älska henne för
hennes skönhets skull! Må det stå mig fritt att taga bort fläckarne
ur hennes anlete och återställa hennes drägt i rätt skick! Tillhör
folkdikten ingen och alla, så tillhör hon väl också mig, hennes
äldsta vän. Må man alltså revidera uppteckningarna och restaurera
folkdikterna, likasom man restaurerar dyrbara trasiga taflor och
halft vittrade härliga bygnadsverk! — Utgifvaren har vågat ett
första steg i denna riktning.»
Denna skenfagra syllogism kan synas bindande; men utom
det att åtskilligt i premisserna kan i fråga sättas, så är
slut-följden något förhastad: ty för att det hela skulle leda till den
slutsats utg. tydligen åsyftat, näml. berättigandet just för
utgifvarens person att «stryka bort det grus och dam som under
tidernas lopp satt sig fast i folkdiktblommornas öppna kronor», lider
det af det logiska fel, som kallas quaternio terminorim och med
hvilket man kan komma till det oväntade resultatet, att «Cajus har
fyra fötter, emedan Cajus är en räf». Liksom det för sist nämda
resultats säkerhet återstår att uppvisa den fullständiga identiteten
mellan Cajus och räfven, så återstår i förra fallet att bevisa, det
utgifvaren, E. v. Qvanten, är identisk med «det poetiska intresset»,
eller åtminstone har fullmakt att oinskränkt tala och verka i dess
namn. Men detta torde vara en förhäfvelse, den knapt någon
annan än skaldeguden sjelf ostraffadt kan tillåta sig. Eller vågar
utg. påstå, att hans poetiska smak är så fullkomligt fri från
ensidighet och begränsning, att han kan precis på pricken afväga,
hvad som är folkvisans rena, «klara skönhet», utan att taga med
ett milligram för litet eller för mycket af de s. k. vanställningarna?
Vågar utg. åter icke påstå detta — ja då är han lika litet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
