Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR.
169
någon annan dödlig kompetent att efter sitt subjektiva tycke (vi
tala här icke om de vanställningar, som äro historiskt bcvisliga
såsom sådana) fara fram med sopqvasten i folkvisans vilda skog,
hvilken just i sin vildhet eger ett af sina mest karakteristiska
behag och hvilken ett naturfriskt sinne säkerligen icke vill se
uppstädad medelst aflägsnandet af «en hel hop afbrutna grenar,
kullkastade stammar och vissna blad» — föremål dem utg. sällsamt
nog, i olikhet med vanliga menniskor, måtte anse vanprydande
för en vild skog.
Detta, att icke hafva uppskattat den vilda naturpoetiska arten
af folkvisans skönhet, hyari «oegentligheter och skrofligheter» icke
blott äro ursäktliga utan rent af höra till den individuella
koloriten, är efter vår tanke det ena felet i utg:s utgångspunkt. Det
andra är, att utg. först nu kommer fram med sitt försök, enär väl
knappast någon tid så litet som vår varit i behof af att se åtskilliga
lokala och temporära impedimenta aflägsnade för att kunna njuta
af förgångna tiders skönhetsprodukter, hvilka i alla händelser utan
de förra bli mer eller mindre abstrakta. Skall det «poetiska intresse»,
som borde tillgodoses, betyda icke ett allmänt utan specielt
nutidens, så är utg:s restaurationsförsök en anakronism, ty nutiden vill
just se fen företeelse i dess fulla, konkreta gestalt. Vår tid är nu
en gång realistisk, det må vara bra eller illa, och aldrig ha väl
den historiska pietetens aktier så i konst som vetenskap stått så
högt som nu.
Men just derför är det dubbelt stötande att se en nutida —
låt vara högst framstående — skald vara så aristokratiskt kinkig
och finsmakad, att han ej kan lida en oskyldigt kumlig
folkvisestrof sådan som denna:
Men jag hafver städse sjungit pä qvist
Med ljuflig näktergalsstämma,
Och aldrig fann jag bättre vist
Ån i de grönaste ängar —
utan nödvändigt finner sig böra omskapa densamma sålunda:
Som näktergal sjöng jag städse f örvisst,
Sä sorgligt min sång månde tona;
Men aldrig fann jag en bättre qvist *J
Ån här i grönan linds krona.
*) Här har utg. dess utom följt en sämre läsart; se Bergströms
anmärkningar i anf. arb., II, sid. 178.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
