- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1883 /
206

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 l8

STRÖFTÅG I VÅR UNGA LITERATUR.

Så tänker mannen, då han lyfter sitt qvartal och bär
hem summan till frun. «Må andra strida, jag skall se på».
Hvarför skulle han gripa till svärd, hvarför bära till torgs
omogna tankar, kanske upprunna ur en villfarelse och som
törhända skulle ådraga honom ett eller annat obehag?

«Lugn är lycka», tänker modern, då hon lär sin dotter
att allt, som glimmar, är rent guld, då hon hindrar hvarje
fläkt från en syndfull verld att nå hennes unga själ och
sorgfälligt bygger upp skyddande kinesiska murar omkring den
lilla ängeln, hvilkens snöhvita vingar ej fa skuggas af den
minsta fläck, af något medvetande om, att det finnes andra
brott och orättvisor till än de, som mamma talar om för
henne.

«Lugn är lycka», tänker ynglingen, då han vänder
döf-örat till för det, han ej bör höra, då han väntar på
händelsernas utveckling och sluter sig till dem, som för tillfället
hafva makten.

Hvartill tjenar det att bråka, att påpeka missförhållanden ?
Låt oss äta och dricka, hvad gör det, om grunden, på
hvilken hela huset hvilar, är underminerad och om vi dansa på
en vulkan, från hvars djup ibland höras hotande läten, som
borde varna oss? Inte kunna vi göra något till den saken,
det är ej vi, som bygt upp huset, der det står, och vi äro
nöjda, blott det står i vår tid.

Bland hopen finnas visserligen några ungdomar, klädda i
frack liksom de andra, men som detta oaktadt ej veta att
hålla sig på sin brädd, att tömma sina glas* och njuta af sin
sorgfria tillvaro, utan som nödvändigt vilja tala om allt, de
höra och se, — till och med om sådant, som det ej alls är
passande att tala om i städadt sällskap, — bråkmakare, som
draga slutsatser af allt, som säges, och lägga märke till allt,
som sker, och som, då de i sällskapet gjort nya bekantskaper,
ej släppa dem ur sigte utan följa dem hem och tränga sig
ända in i deras sängkammare, ransaka toilettbordet, hitta reda
på omsorgsfullt dolda sminkburkar och peruker, snoka i
byrålådor, draga fram i ljuset alla möjliga småting och kanske
till råga på allt rita af invånaren i djupaste negligé, sådan han
ser ut, då ingen ser honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 11:15:55 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1883/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free