Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 l8
STRÖFTÅG I VÅR UNGA LITERATUR.
rande och bländande färgprakt och storslagna slut, som ger
ett mäktigt intryck.
Men bäst af Edvard Bäckströms alla skapelser är helt
vrsst Evas systrar, den förtjusande lilla interiören, en ljusbild
utan skuggor, ingen gråstämning, utan endast solsken, en tafla
af harmlöst skämt och glädje öfver ungdomen, kroppens och
själens. Det är lifvet bland de små, det är guldkornen,
upphittade i slagghögen. Der göra vi bekantskap med endast
hjertevinnande menniskor, goda, enkla och anspråkslösa, de
båda mostrarna, den blyga Sally och den lifliga Monika, hvars
ord och handlingar ibland fä en något bastant men särdeles
karaktäristisk prägel, pastorn Holm och gubben Allén, som
är både komisk och rörande med sitt känsliga ungdomsfriska
hjerta under den slitna rocken. Och i bakgrunden skymtar
studentlifvet med sång och lycka och utan stormar, — ej det
af pröfningar och svikna illusioner flydda studentlif, som
naturalisten afmålar, ej det lif, som svälter eller «viggar», ej det,
som vid arbetslampan förqväfver hvarje ansats till något annat
än brödförvärf, dier det som går från salongen till rännstenens
djup, — utan det omsjungna, idealiserade vårlifvet i
fyrisstaden, der månget gosshjerta slår ut till ungdomsvår och skörd
och knoppning komma på en gång.
Och till sist en blick pä Fången på Kallö, der den unga
flickan fått taga offerlammets roll, der skön Thyra lärt att
älska den storsinnade fången högt nog att kunna försaka den
lycka, som skulle blifva hennes lifs innehåll. Utan att tänka
på följderna leker hon på lutan för fången om hans
fosterland; om hans förebild, cherr Sten, den ädle Sture», hon
håller hans mod uppe och visar honom vägen dit, der hans arm
behöfs:
lOch om mig så vingar bure,
dit ville väl nu jag fly—
Samma begär att fa offra sig, samma höga tro på
kärlekens kraft och på dess makt. Samma rädsla för en djupare
konflikt, för minsta skugga på den ljusa, vackra bilden.
Gustaf Vasa bryter intet hedersord, då han flyr från Kallö, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
