Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSENS SENASTE SKÅDESPEL.
237
vetskänslans stärkande tillsvidare är kulturens förnämsta
önskningsmål.
Har Guizot rätt häri; då är Henrik Ibsen på ett särskildt
utmärkande sätt en skald för vår tid, och endast engelska
vitterheten eger skaldenamn som i detta hänseende kunna täfla med
hans: nemligen i att vid det gemensamma stora civilisationsarbetet
föra den nordiska rörelsens runor.
Men vidkommande en sådan (en af slägtets «representative
men») eller hans lifsverk, vågar jag föreslå såsom allmän regel,
att man icke brådskar för mycket med sina omdömen. Hvarför
icke — som nyss sades — skärskåda ett hvart af dessa verk enligt
de vanor vi använda vid bedömandet af redan historiska föremål
för iakttagelse? Hvarför icke till en början aflägsna sig så mycket
från föremålet, samverkan af alla dess starka ytter linier kan
meddela intrycket af ett helt? — i stället för att klänga sig fast
vid skarpkantade enskildheter och blott rifva sönder sig?
Här har nu t. ex. Ibsen, för första gången i sitt lif, gifvit oss
ett gassande solvarmt humoristiskt stycke. Men i stället för att i
djupa andedrag dricka den befrielsens bergsluft, hvilken så
stärkande strömmar oss till mötes, vilja vi upp på klippspetsarne
och ned i bergsskrefvorna, för att få blodiga händer, eller kanske
hittas liggande qväfda under något snöskred. Det går också an.
Men för detta vårt eget underliga val hafva vi icke skäl att skylla
på skalden.
Robinson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
