Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
IBSENS SENASTE SKÅDESPEL. "2 21
i verlden; dock med förbehåll att — i fall det verkligen skall
göra skäl för namnet skaldeverk — just de särskilda krafterna,
sjelfverksamhetens olike bärare (dessa som skola centraliseras eller
associeras,) och icke den abslrakla en/te ten, utgöra poemets
egentliga lif. Annars har det blott ett tillfälligt och konstladt sådant.
Det skall då, såsom så många af våre biblioteksinvalider (en gång
i åtnjutande af en viss «succés d’estime») snart vara oläsbart. Men
skaldeverk finnas äfven, som både genom ämnen och behandling
tillhöra den nonkonformistiska afdelningen. Sådana hafva vi i vår
tid många. Denna deras egenskap afgör dock icke deras lifslängd.
Hur länge de skola läsas, det beror på, hur väl de äro gjorda,
och hur omfattande, klart eller djupt de gripit sitt
revolutionära ämne.
Henrik Ibsen, såsom en af tidehvarfvets ypperste skalder och
såsom tillhörande ett på sig sjelft starkt reflekterande tidehvarf, har
i alla sina verk medvetet känt sig höra till åskådliggörarne just at
det egendomliga, af det i alla verkliga lifspunkter inneburna
själf-ständighetens kraf eller af individualitetens, dels medvetna, dels
äfven omedvetna energi i menskligheten. Jag anser mig icke
träda grannlagenheten för nära, om jag styrker detta påstående
med ett enskildt uttryck från honom sjelf. Jag har hört en nära
vän till Ibsen uppläsa ur ett bref, deri skalden svarar på
vännens fråga om innehållet af hans (vid den tid då brefvet skrefs)
sist utgifna skådespel: «Stycket rör sig, såsom alla mina
föregå-gående, kring den enskildes sträfvan for sin frigörelse eller hans
utvecklingsstrid för sin egendomlighet».
Ordagrant lär jag väl ej hafva lyckats anföra yttrandet, efter
som tanken på att möjligen en gång offentligen åberopa det ej
föll mig in, då det upplästes. Emellertid kan jag ansvara för,
att till sjelfva innehållet meningen är troget återgifven.
För att söka slita tvisten om, huruvida ett skaldskap med
denna grundrigtning är oss nu lefvande till fromma eller icke,
torde det tillåtas mig att än en gång återvända till Guizot.
Han bör kunna få anses vara en skäligen oveldig domare, dels
såsom historiker, dels såsom sjelf sydlänning och således ej af
naturen böjd att öfverskatta den nordiska rörelsens värde i
kulturen. Han säger emellertid, att, likasom det funnits ett tidsskede
(alltid måste kunna uppsökas ett sådant i hvarje civilisations
historia), der sträfvanden för likformighet, inskränkningar af
egendomligheten, hejdande af individualitetens sjelfsvåld hafva utgjort
den menskliga odlingens närmaste önskningsmål, så äro vi nu
hunna till ett annat tidsskede, der egendomlighetens utplånande,
individens uppgående i massorna och ansvarighetsmedvetandets
förfall utgöra den egentligen påtagliga faran för vår civilisation.
Hans slutsats är, att sjelf ständigh els - och den enskilda sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
