Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
RAFAEL SANTI.
Ungefar vid 17 års ålder antogs ban till elev hos Perugino i
Perugia, den umbriska skolans mest framstående mästare.
Om få konstnärer hafva hunnit så långt i mästarskap som
Rafael, så hafva få varit så grundlige och uppriktige lärjungar som
han. Ja det är ett utmärkande drag hos honom under hela hans
tid detta oemotståndliga behof att från alla håll tillegna sig det
bästa han såg, paradt som det är hos honom med en alt mera
segrande kraft att göra det till sin andliga egendom. Hans
sjelfständighet växer för hvarje lärdom, han tager af andra. Så
sträcker trädet sina rötter vida omkring och suger must och saft ur
den omgifvande marken, och för hvarje dag växer det längre i
höjden. Ingen renässansmästare tager den äldre tidens arf i så
full besittning, ingen representerar så fullständigt sin tid, och få
äro dock mera originelle än han. Och det var ej blott den
italienska kristna tidens mästare han lärde af: ingen lefde sig in i
den antika konstens anda bättre än han — detta är i icke ringa
grad förklaringen till hans storhet; ja då han, stående på sin
skaparkrafts middagshöjd, en gång skall skildra «Kristus bärande sitt
kors» (tLo spasimo di Sicilia») tvekar han icke att för sin
komposition låna några drag från mästare så främmande för hans lynne
som nürnbergaren Albrekt Diirer och . den jemförelsevis obetydlige
Martin Schongauer i Colmar.
Här i Peruginos atelier är han emellertid ännu icke fullt sig
sjelf, han är den begåfvade eleven, som dock slutar med att
öfverträffa mästaren i dennes egen art, ja i en och samma
komposition, såsom han gör i «Josefs och Marias trolofning» («Sposalizio»).
— Det händer en så ofta inför Rafaels verk, att man finner det
rätta ordet utsagdt, efter hvilket andra famlat.
Rafael hade efter fadren ärft, utom anlaget, ännu någonting
annat, som blef bestämmande för hans utveckling. Giovanni Santi
hade omfattats med varmt intresse af hofvet i Urbino, hvilket nu
under familjen Montefeltros välde utgjorde tidens kanske mest
intelligenta och förfinade umgängeskrets i Italien, adladt som det var
— och detta är ett äkta renässans-drag — af några ädla och
begåfvade qvinnors inflytande. Hofvet öfverflyttade sin välvilja på
Giovannis son; Rafael tillhörde under sina uppväxt-år dess
umgänge och deltog vissa tider i dess glada och spirituela samlif.
Utan tvifvel förvärfvade han här den verldsmannabildning, den
♦urbanitet», som enligt samtidens enhälliga intyg gjorde honom till
en ädling i yttre skick, likasom han var det i sin karaktär och i
sin konst. Här gjorde han äfven bekantskap med dessa
konstäl-skande prelater och författare, hvilka sedan i Rom blefvo så ifrige
gynnare och kunder till honom, och hvilkas porträtt ännu i dag
visa honom såsom en af alla tiders störste porträttmålare. Vi
erinra oss de konstälskande kardinalerna Bembo och Bibbiena, den
ädle författaren Castiglione, den vältalige predikanten Inghirami,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
