Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAFAEL SANTI. 249
den påflige skattmästaren Coiiti, beställaren af «Madonna di
Fo-ligno», m. fl.
Men Florenz lockade honofli! — Mediceernes, Masaccios,
Ghi-bertis, Michelangelos Florenz. Och der slog han sig ned 1504.
Den 21-årige Rafael kom här in vi ett ytterst brokigt, uppsluppet,
genialiskt, diskuterande konstnärsliv Och han var utan tvifvel den
läraktigaste i hopen af de unge ämnessvennerna, som skyndade till
stadens rådhus att vara vittnen till jettarnes, Lionardos och
Michelangelos, täflingskamp vid deras stora kartonger i rådhusets sal. Han
stod här inför historiska kompositioner i en splitter ny, storslagen,
dramatisk stil. Tvifvelsutan var det Lionardo som nu slog mest
an på den unge unibriske målaren. Längre fram, i Rom, blef det
Michelaiigelos tur att träffa, ja för ett ögonblick, nästan
öfverväldiga hans fantasi.
Det kamratlif, som fördes bland ungdomarne i Florenz*
ate-lierer, var nervöst och febrilt — haren fransman sagt — som de
moderna Parisarnes, men det var mera bullersamt och våldsamt.
Vi minnas från Michelangelos historia det knytnäfslag, som
kamraten Torrigiano gaf denne i ansigtet, och som gjorde honom
vanskaplig för hela lifvet. Vi minnas ur Benvenuto Cellinis lefnad,
något senare, hur hetsigt modet var, hur löst ofta dolken satt i
slidan. Om Rafael höra vi ej mycket talas denna tid; vi veta
blott, att han som alltid var ytterst trägen i arbetet, och att han
af Florentinarnes exempel manades till dessa ifriga natur- och
modell-studier, som blott allt för litet kommo i fråga till de
fromma, litet sentimentala helgonmålningarna i den Peruginska
kretsen men som Rafael från denna stund aldrig släppte.
Vi kunna dessutom lätt föreställa oss, huru Rafael genom sitt
fogliga lynne och sitt älskvärda sätt gick brushufvudena ur vägen.
Hela sitt lif igenom utöfvade han, enligt ett samtida intyg, ett
slags förtrollning på sitt umgänge; han egde en sällspord förmåga
att vinna menniskors sympati, äfven deras, hvilka han genom sina
lysande egenskaper sköt i skuggan. En trofast vän, det känna vi,
förvärfvade han, och det var den flere år äldre målaren Fra
Bar-tolomeo, den ädle vemodige drömmaren i San Marcos kloster,
Savonarolas hängifne lärjunge. Rafael var ju sjelf en drömmare,
så verldsman lian på samma gång var. Fra Bartolomeo utöfvade
ett starkt inflytande äfven på artisten Rafael.
Den unge urbinaten var ännu en tämligen obemärkt
konstid-kare. Knappast anade väl någon i honom den blifvande
mästaren: Och han måste också nöja sig med att måla små staffli-taflor,
mest madonnabilder, för amatörer af andra rang. Men hvilka ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
