Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT FlUEftl.
287
Än skalf i vredesmod min läpp,
När trotsigt jag min maning slöt,
Och blott ett gammalt väggurs knäpp
Så pinsamt tydligt tystna’n bröt . . .
Stod icke tiden sedan still,
Förr’n nästa gång det knäppte tillf
För mig en evighet till längd,
Fast i minuter sammanträngd.
Men plötsligt kände jag en barm,
Som tätt till min gick full och hög,
En kind, som silkeslen och varm
Intill min sträfva kind sig smög;
Två ögons strålglans på mig föll,
Och pressad i min famn jag höll
Min ljufva börda än en gång,
Som dyrt förvärfvadt laga fång.
Och nu tillsammans sitta vi,
Oss skiljer at — en vagga blott!
Mitt hela lif tills nu, förbi
Det för min inre syn har gått.
Jag suttit länge så och tänkt,
I tystnad glädjen mig försänkt,
När vid min kind ett finger rör.
En röst, den käraste jag hör,
Som säger: «Se, mitt hjertas vän,
Hur vaknad nu den lilla ler,
Som hon i himlen vore än,
Hvarfrån hon kom, vår skatt, hit ner!
Nej, men så se då, se just nu,
Hur sött hon spetsar ’munnen, du! —
Jag ser och blir så vek i sinn’,
Jag vaggats med i himlen in.
G. V. H.
Ny Sv. Tidskr. 4:e årg:s häft.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
