Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33°-
literatur.
dig, och handlingen kommer att bestämmas af mera omfattande
hänsyn. »En kamp begynner mellan drifternas logik och den högre
logiken.» Erinringens styrka, fantasiens liflighet, tankens klarhet
blifva för viljans utveckling af väsentlig betydelse. Vi begripa en
menniskas handlingar desto bättre, ju mindre de bero af nyck eller
af ögonblickets ingifvelse, ju mer alltså de visa sig framgå af de
tankar och känslor, som äro djupast rotade i hennes väsen och
som, såsom resultatet af hennes föregående utveckling, bilda
hennes karakter. Men denna karakter, som skulle utgöra de sedliga
handlingarnes orsak, är, enligt erfarenhetspsykologien, dels redan i
och med födelsen hvarje menniska gifven såsom naturanlag, dels
under sin utbildning i hvarje moment bestämd af de fysiska och
sociala inverkningar, för hvilka det handlande subjektet utan sitt
åtgörande utsättes. Om alltså den individuella karakteren är att
betrakta såsom en produkt af krafter, öfver hvilka den handlande
sjelf icke kan förfoga, huru vill man då förklara moralisk
tillräk-nelighet, känslan af ansvar och sedlig förpligtelse ? Förf. säger
visserligen : »Är min etiska känsla tillräckligt lefvande, så fördömer jag
mina onda tankar eller mina onda handlingar, huru väl jag än
under, de gifna förhållandena kan förklara deras framträdande.
Jag fördömer dem desto strängare, ju bättre jag förstår dem, ty
desto innerligare måste de sammanhänga med min natur och desto
betänkligare måste jag förekomma mig sjelf» (sid. 404). Men
hvarför måste ej en dylik insigt förlama all moralisk energi?
Hvarför leder den icke till förtviflan eller till fatalistisk likgiltighet?
Detta behöfver visserligen icke ske, så länge vi bevara det
medvetandet, att vi genom vår vilja kunna inverka på de känslor och
föreställningar, som utgöra handlingarnes motiv och derigenom
också på vår individuella karakter. En sådan makt tillägger nu.
visserligen förf. vår vilja. Men emedan han måste fordra, att
hvarje yttring af viljan, således också den, genom hvilken hon
inverkar på motiven och derigenom på sig sjelf (s. 390) med
nödvändighet bestämmes af andra motiv, så har han icke öppnat för
oss någon utsigt att undgå svårigheten. Den ofvannämda känslan
af pligt, som angafs såsom det; centrala i etiken, det moraliska
ansvaret, ångren stå* såsom för erfarenhetspsykologien
oförklarliga fakta.
Härmed hafva vi ingalunda velat påstå, att förf. sjelf är
okunnig om dessa svårigheter. De hafva ej undfått hans
fördomsfria och kritiska blick. Det är, säger han, den empiriska
forskningens uppgift att finna de elementer, af hvilka dessa
helheter (de individuella karaktererna) bildas och de lagar, enligt hvilka
de uppstå; men forskningen kan och bör medgifva, att hon
beträffande individualiteten icke lyckas att sätta pricken öfver i:et,
att här, liksom vid all syntes, är ett x, som undgår henne (sid.
410). Vare sig vi alltså betrakta själen såsom psykisk eller etisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
