Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literatur.
329
Sancho Panzas minnesvärda öde på det där fördömda värdshuset,
’som riddaren till sin olycka ansåg för ett slott’».
När Fichtes »Kritik äller Offenbarung» anonymt utgifvits,
troddes allmänt, att Kant var författaren till denna bok. Skola vi på
grund af detta misstag förklara alla den tidens kantianer för dårar,
som icke kunde skilja ett värdshus från ett slott? Eller ha vi
måhända rätt att antaga, att Fichte så inträngt i den kantiska
filosofiens <anda», att hans verk svårligen kunde skiljas från Kants
egnar Att taga värdshus för slott eller åtminstone att taga saker
för annat, än hvad de äro, är en rätt vanlig mänsklig svaghet.
Herr Hedin har såsom särdeles dråpliga argument mot talet om
den »klassiska andan» anfört två fall, som i det hänseendet
ingenting bevisa. Jag vill i stället till framtida begagnande gifva
anvisning på ett annat exempel, som här skulle ha varit vida
lämpligare att framdraga. Den lärde Jos. Scaliger ansåg sig vara så
förtrogen icke blott med antikens anda i allmänhet, utan med
hvarje särskild romersk poets anda, att han till och med i fråga
om nyupptäckta verser lätt skulle kunna säga, från hvilken skald
de härrörde. För att pröfva hans förmåga hopsatte Muret några
latinska verser, hvilka uppgåfvos vara nyfunna fragment från
antiken, och man begärde Scaligers. utlåtande angående författaren.
Den store kännaren förklarade utan tvekan, att verserna voro af
Trabea, en skald, af hvilken visserligen intet finnes kvar utom ett
par obetydliga fragment i Ciceros Tuseulaner, men detta lilla var
för Scaliger nog att bilda sig en exakt föreställning om Trabeas
anda. Se där en historia, hvaraf något skulle ha kunnat göras.
Framstäld med herr Hedins ojämförliga talang, skulle den säkert
ha tagit sig förträffligt ut.
Ej nog, heter det vidare, att de små fragment af romerska
författare, som studeras i våra skolor, blott begagnas såsom
material för en grammatisk handgreppsexercis; själfva valet af de
bitar, som läsas, är i hög grad ändamålsvidrigt. Särskildt klandras
Æneiden såsom «all ledsamhets oupphinneliga mönster». I
anledning af herr Hedins påstående, att Æneiden af ungdomen studeras
tmed förgråtet öga», begärde jag i sammanhang med de statistiska
uppgifter, som nyligen infordrats rörande lärjungarnes hälsotillstånd,
för min enskilda räkning af lärjungarne i en rätt talrik klass en
uppgift på huru många af dem plägade gråta vid öfverläsningen
af Vergilius. Och jag erhöll mycket lugnande underrättelser.
Sådant hade icke i den klassen förekommit hvaraf jag drager den
slutsatsen, att det numera är ganska sällsynt. Härmed har jag
dock ej för afsigt att jäfva herr Hedins erfarenhet om de tårar och
«Hannibals-eder», som enligt hans uppgift Itfölja läsningen af
Æneiden. Tvärtom, jag är mycket böjd att tro honom härutinnan.
Hela hans bok gör det mer än sannolikt, att all hans beröring
med den latinska vitterheten försiggått under dylika ceremonier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
